viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

Det skulle ju kunna vara en helt vanlig dag idag, men faktum är att det är det inte alls, ty idag är det min pappas födelsedag. Och eftersom han är klarinettist är det således lämpligt att vi ägnar oss åt just detta instrument, som inte bara är vackert att lyssna på, utan även en njutning att titta på. Jag är givetvis partisk och inte alls tillförlitlig i detta sammanhang, men enligt min mening är klarinetten det mest fascinerande instrumentet bland alla träblåsinstrument.

Nu anses ju klarinetten förvisso inte vara det instrument bland träblåsinstrumenten som är det mest svårspelade. Oboen och fagotten brukar tävla om första platsen i denna kategori. Orsaken till att klarinetten inte är lika svår att bemästra som oboen eller fagotten har bland annat att göra med att deras dubbelrörsblad som är svårare att få en ren klang i än i klarinettens enkla rörblad. Klarinettens rörblad är dessutom mer förlåtande än oboens eller fagottens. (Det mest förlåtande rörbladet finns tydligen hos saxofonen.) Men om man någon gång provat att få ton i en klarinett, eller tvingats uthärda en nybörjare på detta instrument, vet man nog vilka problem som kan uppstå.

Klarinetten har dessutom den egenheten att den inte låter som den spelar. Denna egenhet delar den dock med andra instrument, så som horn, trumpet, oboe, fagott och några slagverksinstrument. Egenheten kallas transponering och är ett invecklat system som jag egentligen inte vågar förklara, men gör ändå ett försök bara för att det är pappas födelsedag. Vi föreställer oss att ett piano spelar ett stycke. För att kunna spela samma melodi måste klarinetten spela ett intervall som antingen är högre eller lägre än pianot. Vilket intervall som ska tas bestäms av vilken typ av klarinett du spelar på. Låt oss föreställa oss att du nu håller en bess-klarinetten i händerna. Det är också ett lämpligt val eftersom det är den vanligaste klarinetten. (Det finns alltså flera olika typer av klarinetter och tillsammans kallas de klarinettfamiljen.) När du nu spelar ett C på din klarinett kommer du att höra en ton som är lägre än C. Om du nu istället tar en a-klarinett och spelar C, kommer du att höra en ett A. Så om en pianist spelar C, måste du spela ett E för att det ska bli C. Helt logiskt för en klarinettist, men kanske inte för oss andra. (Och för övrigt vet jag inte riktigt om detta stämmer, men det ger kanske en bild av hur komplicerat det är

Varför är det nu så här? Jo, det beror antagligen på klarinettens långa och komplicerade tillkomst. Förlagan till dagens klarinett hette chalumeau och tillkom 1690. Den likande en blockflöjt, men hade en annan borrning som gjorde att den lät annorlunda än flöjten. Sedan utvecklades instrumentet och det fick först fem klaffar och från 1800-talet kan den stoltera med 20 klaffar. Det finns även två olika skolor i hur man bygger klarinetter, tyska oehlerklarinetten och franska böhmklarinetten, och det finns ganska stora skillnader i mekaniken, men för oss lekmän (och -kvinnor) är det svårt att höra någon skillnad. Enligt pappa har den franska en vacker blöt ton, men den skillnaden har jag tyvärr aldrig lyckats uppfånga.

Många tänker nog på Wolfgang Amadeus Mozarts klarinettkonsert när de ska välja ett verk för klarinett inom klassisk musik, men i mitt tycke är de vackraste klarinettkonserterna tonsatta av Louis Spohr (1784-1859). Han skrev fyra stycken till klarinettisten Johann Simon Hermstedt, och enligt diverse experter inom området är de mycket svårspelade. Och det tvivlar jag inte alls på.

Bildens källa.