viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 12 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

De har båda en närmast gåtfull dragningskraft på mig. Ja, sanningen att säga är det som att jag återvänder till de båda som en trånsjuk. Det är kanske inte uppenbart för alla och envar, men jag syftar givetvis på Katowice och Gustav Mahler. Det har nämligen blivit något av en vana att åka till övre Schlesiens största stad för att få höra dess filharmoniska orkester framföra någon av Gustav Mahlers symfonier under ledning av dirigenten Yaroslav Shemet. Och av den orsaken har jag också börjat associera Katowice med Mahler, eller tvärtom, vilket egentligen inte alls är särskilt märkvärdigt, ty både Mahler och Katowice förfaller kanske vara mycket tyska till det yttre, men verkligheten är ju en annan och de är båda mycket mer mångfacetterade i det inre, där judendomen är en viktig del.

De är också nästan jämngamla, då Katowice fick stadsrättigheter 1865, alltså när Mahler var fem år. Men platsen var givetvis bebodd flera hundra år innan den blev stad. Därför vet ingen varför Katowice heter som den gör. Kanske kan det ha varit ett namn från den första som bosättaren på platsen. Eller så härrör det från ordet “kąty” som betyder vinkel, och som också anspelar på de torparhus som tillhörde den första bebyggelsen.

Dagens Katowice präglas dock inte av torparhus. I centrum trängs vackra byggnader som tillkom när staden växte fram och årtiondena därefter. Alltså under Gustav Mahlers levnadsår. Kyrkor och hus i nygotisk stil samsas med vackra fasader i bästa jugendstil. (Idag har också flera skyskrapor börjat torna upp sig, men låt oss denna gång lämna dem därhän.) Jag är förresten säker på att Gustav Mahler hade tilltalats av Katowice, (eller Kattowitz som det hette då) om han hade fått möjlighet att besöka staden, men det lär han inte ha gjort. Däremot framträdde han i nedre Schlesiens största stad Breslau (alltså dagens Wrocław) år 1905 och 1906.

Och jag vågar också påstå att Gustav Mahler hade blivit förtjust i kvällens framförande av hans femte symfoni från 1901-02. Shemet lyckades skickligt föra fram den oroliga spänning som finns mellan de ljusa och mörka partierna i symfonin, och han var som brukligt inte rädd för att ta ut svängarna. För egen del kulminerar dessa känslor i den tredje satsens nära nog schizofrena känsloväxlingar. Denn sats är således också min favorit, dels beroende på det brutala sätt som man kastas mellan upprymdhet och desperation, och dels på grund av det hänförande valthornsolo som dominerar satsen, vilket framfördes med bravur under kvällens konsert. Att det blev stående ovationer förvånade mig inte, och inte heller att Shemet själv fick de varmaste applåderna.

När jag så travar genom Katowices gator för att hinna med tåget till Kraków, erfar jag hur en bit av Mahlers oroliga själ följer med mig. Ja, precis så närvarande var han ikväll. Och inte gör det något att han är lite orolig till sinnes, ty det är ju ett tillstånd som vi delar.


Dagens anteckning – 18 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vår samtid innefattar ett ständigt brus av information, och mitt sätt att ta pauser från den går genom musiken och att läsa stora klossar om olika tonsättare. Just nu läser jag om Beethoven, och förbluffas över att en tidsrymd på blott 200 år innebär så fundamentala skillnader i levnadsvillkor och vandel.

Ett annat sätt att försöka smyga ut bakvägen ur min samtid är att besöka friluftsmuseum. Det här är en böjelse som jag utvecklade under min tid i Lviv, där de har ett ypperligt friluftsmuseum kallat Sjevtjenkicskyi haj (Шевченківський гай), eller Skansen, ty grundaren inspirerades nämligen av vår huvudstads friluftsmuseum.

Det finns tyvärr inte något friluftsmuseum i Kraków, men det har däremot Katowice. Fast egentligen ligger det inte i Katowice utan i den angränsande staden Chorzów. Faktum är att det bara är en gata som skiljer de två städerna åt. Friluftsmuseet i Chorzów heter “Górnośląski Park Etnograficzny w Chorzowie” vilket möjligen kan översättas med “Övre Schlesiens etnografiska park i Chorzów”, men i folkmun tycks det rätt och slätt kallas för Skansen och det är också det namnet som pryder ingången.

Grunden till museet lades redan 1933, när ett spannmålsmagasin, med byggår 1688, flyttades från Gołkowice till Katowice. Några år senare flyttade man även en kyrka från 1500-talet till samma plats, och ett frö till ett friluftsmuseum föddes. Under andra världskriget stod arbetet stilla, men på 1950-talet beslöt man sig för att göra en inventering av äldre bebyggelse i Övre Schlesien för att kunna anlägga ett friluftsmuseum. Man lokaliserade runt 850 byggnader av vilka en bråkdel valdes ut för att flyttas till Katowice. Men det var flera turer innan man kunde enas om plats för museet och det skulle dröja fram till maj 1975 innan invigningen av Skansen och man äntligen kunde slå upp portarna för allmänheten.

Trots att Övre Schlesiens Skansen ligger mitt i den brusande metropolregionen, med sina två och en halv miljon invånare, är det ett förhållandevis stilla och rofyllt område, och vi var inte många som sökt oss dit idag. Området har 102 historiska byggnader, omsorgsfullt inredda för att försöka ge oss en uppfattning om hur livet kan ha tett sig för dem som bodde och verkade i husen. Här kan man besöka allt från boningshus, ladugårdar, klappa lamm (om de tillåter det), studera olika bagarstugor, besöka skomakaren, lanthandeln och till den med ett hus där den inneboende levde på att samla örter och koka magiska brygder. Något av husen tycks haft elektricitet och en separator från svenska Alfa Laval. Givetvis finns här också både en katolsk och en evangelisk luthersk kyrka.

Och efter att ha studerat alla dessa hus och inredningar noggrant måste man ju stärka sig med en riktig pilsner, som dock visade sig vara från Böhmen. Men så har också Schlesien ett starkt tyskt inflytande och historia. Något man faktiskt också kan uppfånga om man hör någon tala schlesiska, vilket är ett slaviskt tungomål med starkt tyskt inflytande. Det tvistas huruvida det är ett eget språk eller bara en dialekt. Internationellt sett betraktas det som ett eget språk, men polska myndigheter och politiker kan inte enas kring frågan.

Nåväl, det där senare var ju något av en avstickare från ämnet. Men så blir det lätt när man tar en öl mitt på ljusa dagen.


Dagens anteckning – 7 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I en bullrande järnkropp på väg genom namnlösa samhällen utan stationer och konturlösa skogar som fångat mökret, över fält som ömsom fläckas av snö, bortdöende sommargräs eller vattenputsar. Det är alltid då som mina tankar fäller ut sig, likt stålskenor, sökande efter nya vägar att skildra det sedda. Min blick flackar längs med horisonten, tillsammans med de sista minuterna av ljus. Men slutligen fängslas så min blick, också denna gång, av skymningen och dess broder solnedgången, dessa två lutar sig varsamt över mig, omsluter mig slutligen i sina kroppar. Det är mörkt och jag har äntligen nått fram till Mahlers tredje symfoni. Den ser på mig spörjande, innan den slutligen öppnar sin väldiga mun och suckar lite vemodigt för att berätta vad blommorna på ängen säger mig. Mina ögon fylls med tårar, och innan jag lyckas hämta andan för att fråga varför, öppnar den åter sin väldiga mun och berättar vad djuren i skogen säger. Så nu vet jag vad de säger, även om det inte kan återges. Sedan skildrar den vad människan säger, och det går att redogöra för, men jag avstår. Ty där kommer änglarna in med sina klockspel. Det är då jag frågar frågar jag Mahlers tredje symfoni “men vad säger natten säger oss?” Den skakar på sitt väldigt huvud till svar och lyfter sitt finger till munnen, och viskar fram mellan tänderna: “Vad säger kärleken?”. Ja, vad säger kärleken, frågar jag. Mahlers tredje symfoni hämtar andan. Drar in ett djupt, djupt andetag, innan den förkunnar att “Jo, kärleken säger ”

Efter att ha hört Filharmonia Śląska och dirigenten Jaroslav Shemet framföra Mahlers tredje symfoni i Katowice.


Dagens anteckning – 6 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Denna dag började med att jag hade svårt att tänka på något annat än Gustav Mahlers tredje symfoni. Det är inte alls konstigt, för imorgon ska jag åter få företa den angenäma resan till Schlesien och Katowice, enär jag ska få höra nämnda symfoni framföras av Schlesiens filharmoniska orkester (Filharmonia Śląska). Symfoni skrevs mellan 1893-96, men kanske främst 1895 och 1896, och under Gustav Mahlers sommarvistelse i de österrikiska alperna. De andra delarna av året ägnade han sig inte åt att komponera, ty han hängav sig då helt sitt arbete som chefsfirigent Stadttheater i Hamburg.

1895 inleddes dock svart för Gustav, då hans yngre bror Otto Mahler, ändade sitt liv den sjätte februari 1895. Otto Mahler lär ha varit en mycket begåvad ung musiker. Han blev med hjälp av äldre brodern Gustav, antagen som 15-åring till prestigefyllda musikaliska Akademien i Wien. Där studerade han bland annat komposition för Anton Bruckner, men av någon anledning tog han aldrig någon examen.

Efter studierna började ett kringflackande liv, och brodern Gustav ryckte åter in och hjälpte Otto att hitta tjänster som dirigent. Men Otto Mahler stannande aldrig länge på någon plats, antagligen för att han hade inre demoner som bara inte gick att tygla. Till slut blev livet för svårt för Otto, och han tog sitt liv, alltså för 130 år sedan just idag.

Enligt vissa ska Otto Mahler även ha varit en duktig tonsättare, men andra menar att hans tonsättningar inte var annat än skräp. Det är tragiskt att Otto valde bort livet, för om han hade vågat leva livet ut, hade ju världen fått tåla minst tre tonsättar-Mahler: Gustav, Alma och Otto. Men dessvärre finns ingenting bevarat av hans två symfonier samt en ofullbordad. Om de försvann före eller efter hans död verkar ingen veta. Men jag tänker mig att det nog finns något av personen Otto Mahler i broderns tredje symfoni, för Gustav Mahler lät ofta livets olika prövningar återspeglas i sina verk.

Jag kan inte lova att jag kan åstadkomma något skriftligt efter morgondagens framförande av Mahlers trea, utan att bli alltför grötigt känslosam. Symfonin tillhör, med sina 90 minuter, nämligen en av de längre i standardrepertoaren. Mahlers musik drabbar därtill blott inte bara mitt sinne, utan har tillika en direkt fysisk inverkan på mig. Jag är ofta helt utpumpad efter att ha hört hans musik. Vi får se om även morgondagens konsert kommer ha en sådan påverkan på min svada, eller om jag lyckas hålla sinnet i styr och frambringa broar mellan associationsbanor som ringlar sig fram över texter, där den ena tanken sömlöst leder in i den andra.

Bilderna föreställer en möjlig associationsbana på väg över Piłsudskibron, Gustav Mahler och hans bror Otto, samt första sidan av det handskrivna partituret till trean, där det står “Was Mir die Nacht erzählt!” – “Vad natten säger mig!”


Dagens anteckning – 10 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Man hamnar i en osedvanlig sinnesstämning när man besöker Joanna Helanders och Bo Perssons utställning “Podążając za cieniem” (“Följer skuggan”), som just nu pågår på Galeria Sztuki Współczesnej BWA i Katowice. På väggarna projieceras fragment från fem filmer som de båda skapat tillsammans. Världen som de format på duken under de senaste fyra decennierna är ofta skrämmande, men också igenkännbar, som om de visade verkligheten i en slags förvrängd spegel.

Mellan filmerna finns Joanna Helanders svartvita fotografi, där vi kan följa med till Joannas Polen och Sverige, så som länderna har tett sig under de senaste decennierna. Och det är ett annat Polen än det som syns utanför galleriets glasport. Vi tas till hjärtat av Schlesien, och får besöka Ruda Śląska, där livet sedan länge kretsat kring gruvnäringen. Vid en första anblick är det lätt att avfärda fotografierna som en studie av misär, men det krävs inte många sekunders betraktelse innan man omfamnas av den värme som de innehåller.

Ty i Joanna Helanders bilder finns det nämligen en osentimental direkthet, vilket gör att man dras med i mötena och känner sig delaktig. Jag kommer på mig själv med att le mot fotona av Joannas mamma, precis som jag hälsade på en gammal bekant. Det är som om man egentligen sitter vid bordet därhemma hos Joannas mamma, eller som om man står och skrattar och pratar med tjejerna som jobbar på godisfabriken, eller att man tar en öl med männen som väntar på att få börja sitt skift i gruvan, eller så lastar man av kol på mormors bakgård från de kärrorna som dras av hästar.

Utställningen innehåller även de mycket kända porträtt på polska storheter som Joanna Helander fångat. Ni har nog alla någon gång sett fotografiet av den rökande Wisława Szymborska, eller på Czesław Miłosz i gungstol i sitt hem. Även här finns den där direktheten, som gör att jag nästan tror att jag är närvarande vid mötena och kan, tillsammans med Joanna och Bo, slå mig ner vid Wisława Szymborskas bord och tända en cigarett.


I Mahlers Böhmen

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

För 164 år sedan idag föddes Gustav Mahler i hjärtat av Böhmen i den lilla hålan Kaliště, eller Kalischt som man kallade den på Mahlers tid. Idag ligger byn i Tjeckien. Byn har bara två saker att stoltsera med, och det är en kyrka, som egentligen inte ser så mycket ut för världen, och att det är Mahlers födelseort. Det senare syns ju inte direkt på platsen, eftersom det inte heller verkar finnas någon minnesplatta eller staty över denna storhet, som på många sätt var statslös och inte heller önskad någonstans. Om detta lär han lär själv har yttrat Jag är hemlös tre gånger, som infödd i Böhmen i Österrike, som österrikare bland tyskar och som jude över hela världen. Överallt en inkräktare, aldrig välkomnad. I dagens västerländska samhällen, där antisemitiska föreställningar vädrar morgonluft, är det värt att påminna om att antisemitismen är en väl etablerad och integrerad del av vår kultur. Man skulle ju kunna tro att Förintelsen fått oss att inse att problemet inte ligger hos den judiska befolkningen, utan hos dem som inbillar sig vara hotade av judendomen, men ack…

Gustav Mahler kom inte ihåg särskilt mycket av Kaliště, eller Kalischt, eftersom de flyttade till Jihlava, på tyska Iglau, när han var blott fem månader. Iglau var ett viktigt handelscentrum i Böhmen. (Ja, precis, Iglau kan härledas till det tyska ordet för “igel” som i igelkott.) I Iglau introducerades den lille pojken Mahler till musikens förtrollade värld genom att lyssna på de sånger och musik som spelades på gatorna i den livliga handelsstaden. Det är ganska troligt att du kan höra några i dessa sånger i någon av Mahlers symfonier.

Nåväl, vi ska inte traggla oss genom hela Mahler liv idag, utan i stället hylla honom med att lyssna på någon, eller några, av hans symfonier. Själv har jag inte någon särskild favorit bland hans bevarade alster. De symfonier jag dock brukar undvika är hans första och femte symfoni. Orsaken är att dessa symfonier har missbrukats och rentav fördärvats av den kommersiella filmindustrin. Men detta innebär inte att jag inte lyssnar på dem, eftersom det är precis som Mahler själv kanske har sagt, att man måste lyssna på alla verk av en tonsättare för att verkligen förstå. Själv föredrar jag att lyssna på Gustav Mahlers musik levande, allt framfört av en orkester. Det är något jag inte är särskilt bortskämd med. I september vankas i alla fall Mahlers sjua med Schlesiens filharmoniska orkester under ledning av den ukrainske dirigenten Jaroslav Sjemet. (Han använder dock den engelska translittereingen av sitt ukrainska namn, alltså Yaroslav Shemet). Och nästa år, bortom kullar och berg av arbete, vinter, vedermödor och glädjeämnen, hägrar ett framförande av Mahlers åttonde symfoni, med Krakóws filharmoniska orkester under ledning av Alexander Humala, samt ett framförande av Mahlers första symfoni under ledning av Marin Alsop.

Men nu far vi tillsammans med födelsedagsbarnet Gustav Mahler ut över de böhmiska bergen och dalarna. Stannar till i någon liten by och tittar på stadslivet, hör någon sjunga en visa, förundras över kyrkklockornas klang, oroar oss över en annalkande storm, störtar dödströtta till marken, innan vi slutligen far ut över någon vacker utsikt med euforisk inlevelse. Och vi behöver inte ens uppsöka den faktiska utsikten i Böhmen, för som Mahler själv lär ha sagt Bry dig inte om att titta på utsikten – jag har redan komponerat den.


På bilden ser vi Gustav Mahler drömma bland partituren i Rom 1907.


En pärla i Övre Schlesien

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Över fem miljoner invånare bor i ett området som löper från Schlesiens vojvodskap (på polska Województwo śląskie) i södra Polen, till nordöstra Tjeckien, och centralorterna är polska Katowice och tjeckiska Ostrava. Fem miljoner, nästan lika många som bor i Norge, trängs på en yta 5000 kvadratkilometer. Norrmännen, om man nu ska ta den jämförelsen, har nästan åtta gånger så stort utrymme att vistas på. Så det är trångt, i det som kallas Övre Schlesiens storstadsområde, som på polska kallas Górnośląsko-Zagłębiowska Metropolia, eller rätt och slätt Metropolia GZM. Området består av 41 kommuner, stora som små, och är det största storstadsområdet i EU.

Nu är det lätt att tro att detta tättbebyggda område enkom består av stora trista höghusblock, som färgats grå av all kol som eldats i husen. Det kol som eljest varit, och till många delar fortfarande är, områdets huvudsakliga inkomstkälla. Kolgruvorna har här legat tätt. Men precis som tidigare angivits på denna bulletin, gömmer Övre Schlesiens storstadsområde pärlor.

Nikiszowiec är en sådan pärla, som ligger gömd mellan järnvägsspår, gruvlavor (se beskrivning nedan), skorstenar och lockande grönska. Platsen är uppkallad efter ett gruvschakt som på tyska har fått namnet Nickischschacht. Redan under 1800-talets första hälft hittade man kol och de första gruvschakten fanns på plats år 1826. Mot slutet av 1800-talet var gruvan mycket inkomstbringande, men det kvartstod ett problem, som man faktiskt inte hade löst under de decennier som gått sedan man invigde gruvan; det fanns inga bostäder till gruvarbetarna.

Först byggde man arbetarbostäder i närliggande Giszowiec, men det visade sig snart vara alltför ringa till antalet. 1908 tog man därför beslutet att bygga ytterligare bostäder något närmare gruvan. Tanken var att de färdigställda bostäderna skulle rymma 5000 boende på en yta 20 hektar. Man fastslog även att det därtill skulle byggas skolor, inrättas sjukvård, konstrueras vattensystem, instifta en brandkår samt byggas kyrka till de boende.

Det var de båda arkitektkusinerna Emil och Georg Zillmann som fick uppdraget att rita och utforma bostadsområdet. Kusinerna var hemmahörande i Berlin, enär detta ådrog sig på den tid då området låg i Kejsardömet Tyskland. Arbetet inleddes 1908 och pågick ända fram till första världskrigets utbrott, då arbetet gjorde ett uppehåll. Kyrkan, som är ett riktigt praktexemplar i nybarockstil, färdigställdes först på 1920-talet då Nikiszowiec hade blivit polskt, och den rymmer en orgel som äger hela 5350 pipor.

Nikiszowiec är, som sagt, en pärla. Husraderna, byggda i rött tegel och ofta med rödmålade fönsternischer, löper gemytligt sida vid sida, utan att för den delen bli tråkig. Här möter man nämligen välvda fönster, burspråk, terässer, loggia, arkader, balustrader, överbyggnader mellan hus, och trots att husen är byggda i samma tankestil, finns här ett myller av uttryck. Ingen port är den andra lik. Och mellan husen återfinns ofta innegårdar med blommande växter, högväxta träd och lekplatser. På Plac Wywolenia, Befrielsetorget, ligger kaféerna och restaurangerna tätt, och det är en trivsam atmosfär, så där som det ofta är på mindre orter. Det känns väldigt långt från en grå tristess som mången svensk kanske föreställer sig att man finner i detta tättbebodda storstadsområde.

Från Nikiszowiec tar man sig enklast med buss, som i ett rasande tempo kastar sig ner från den kulle som gruvsamhället återfinns på. Runt omkring kullen ligger husen tätt. Flerfamiljshus, villor, gamla, nybyggda, tjusiga sekelskifteshus med vackra ornament samsas i en säregen gemenskap. Och via ett komplicerat vägnät, där avfarter och påfarter väver en tillsynes oändlig väv av människors vilja att förflytta sig, hamnar vi slutligen i pulserande och det alltid lika intagande Katowice.


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Gustav Söderström

Källor
https://www.zabytkitechniki.pl/poi/1715
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Nikiszowiec
Om gruvlave: https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Lave

—-

Man kan, med all rätt, vara kritisk till användningen av begreppet “Övre Schlesien”. Schlesien är ju den tyska benämningen på regionen. Bättre hade varit att utgå från polska språket och göra ordvalet Śląsk/Slonsk eller Silesien, och om jag återkommer till regionen lovar jag att använda någon av dessa istället.