viewpoint-east.org

En av de första sakerna jag blev tvungen att vänja mig av med på mitt julbord när jag hade flyttat till Ukraina var kålrotslåda, eller lanttulaatikko som den heter på finska. Trots idogt sökande fann jag inte en endaste kålrot. Jag spörjde vart enda försäljarna på Lvivs alla marknader, men det enda jag kom i närheten av var kålrotens bleka kusin majrovan. På den gör man ingen förstklassig kålrotslåda. Samma eländiga visa har det varit sedan jag flyttade till Polen. Man träffar praktiskt taget inte på någon kålrot.

Jag har länge levt i fullständig okunnighet om varför det inte går att uppbringa en kålrot i Polen och Ukraina. När jag har frågat om deras frånvaro har man oftast ryckt på axlarna och förkunnat att kålroten inte ingår i det polska eller ukrainska köket. Men varför det förhåller sig på det viset har ingen gett något tillfredsställande svar på. Men nu tror jag att jag i alla fall fått ett svar på varför de inte återfinns i det polska köket.

Orsaken lär vara att kålroten var en mycket vanlig rotsak under andra världskriget, och att man därför associerar kålroten med svåra tider. Det ska tydligen också vara så att den ofta ges som foder till boskap, och man vill ju inte ställa deras mat på bordet. Om svaret på frågan är den samma i Ukraina vågar jag däremot inte svara på. Jag har nämligen inte hittat någon förklaring till kålrotens frånvaro i den ukrainska matlagningskonsten.

Britterna vet dock att vi svenskar älskar kålrot, eller så är det så att de tycker att vi påminner om kålrötter. De kallar nämligen kålroten för Swedish turnip, alltså svensk majrova, vilket jag egentligen tycker är lite orättvist mot kålroten, enär den har en mycket angenämare smak än majrovan. Om det nu förhåller sig så att de tycker att vi liknar kålrötter så gör det ingenting alls. Vi får ta det som en komplimang, och beakta kålrötternas angenäma gyllenbruna underkroppar med deras ljuslila överdelar. Kanske lite knöliga, men ändå ett slags naturens lilla underverk.