viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 15 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nu har det ju omnämnts tidigare, men det var en dag som denna, nämligen i mars för elva år sedan, som jag gick in genom konstmusikens väldiga port och stängde dörren bakom mig. Man skulle kunna tro att det är lite enahanda här inne, men konstmusik är en mycket eklektisk konstform och jag är konstmusikalisk allätare, så jag har aldrig tråkigt.

Nåväl, den som höll upp dörren och som också hjälpte mig att stänga den var Johann Sebastian Bach, under ett Bachmaraton i Lviv. Jag har därför ett mycket speciellt förhållande till hans musik, och kanske särskilt i just marsmånad, eftersom det är ett slags jubileum som jag gärna firar. Och glädjande nog arrangerar Musikaliska Akademien i Kraków årligt återkommande festival till hans ära varje år. Ikväll inleddes sålunda den trettonde upplagan av deras Bachfestival med en bejublad konsert med akademins studentorkester på tidsenliga instrument under ledning av Marek Toporowski. På programmet stod följande verk av Johann Sebastian Bach: Orkestersvit nr 3 i D-dur (BWV 1068), Partita i c-moll (BWV 997) och som avslutning “Tönet, ihr Pauken! Erschallet, Trompeten!” (BWV 214). Som förväntat framfördes alla tre verken med den inlevelsefulla entusiasm som bara unga engagerade studenter kan uppbringa.

Alla tre verken är värda en närmare presentation, men eftersom jag inte vill trötta er med mitt docerande får vi nöja oss med att bekanta oss med det sistnämnda verket. På svenska skulle titeln kunna översättas till “Ljuden, ni pukor! Skalla, trumpeter!” och det är verkligen just pukorna (eller timpani) och trumpterna som leder oss in i tonsättningen. Ibland ser man även titeln “Födelsedagskantat för drottning Maria Josepha” och det beror på att Bach skrev kantatet till Maria Josefa av Österrike år 1733. Men sanningen att säga var hon inte drottning när stycket skrevs. Det blev hon först något år därpå när hennes make August III, efter visst bestyr, valdes till kung av Polen. I och med att hon kröntes till Polens drottning, blev hon också den (hör och häpna) sista på den posten. Fast det kunde ju ingen veta då.

Men låt oss återvända till själva kantatet. Den uruppförandes i Leipzig på legendariska Zimmermannsches Kaffeehaus under ledning av Bach själv. Handlingen i kantatet rör sig kring fyra gudinnor i romersk och grekisk mytologi, som var och en härskar över krig, fred, vishet och ryktbarhet. Bach ägnade sig ofta åt återbruk, och i första satsen kan den skarphörda identifiera att han lånat både arior och timpanisolo från Juloratoriet (BWV 248). Det är pampigt utan att vara det minsta pompöst. Under kvällens konsert framfördes detta kantat med enastående energi och med exceptionell briljans. Och jag kan lova att temperaturen i Musikaliska Akademiens aula steg åtminstone tio grader under den sista satsen!

Dagens anteckning – 14 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är lätt att tycka att orgel är ett väl pompöst och lite för överdådigt instrument, men då glömmer man att orglar är oerhört mångfacetterade instrument, både till konstruktion och ljudbild. Under kvällens konsert, där bland annat Georg Friedrich Händels orgelkonsert op 7 nr 1 framfördes, blev vi åhörare varse just det. Verket framfördes nämligen på en mindre orgel, något som jag tror var en kammarorgel. Dessa har en svagare och mjukare, ja, nästan dåv och dämpad klang. Den ger därmed en helt annan klangvärld än den som en vanlig kyrkorgel ger (om det nu finns något som kan kallas för vanlig kyrkorgel”).

Orgelkonsert op 7 skrevs 1740, och framfördes antagligen flera gånger av Händel själv, men man vet faktiskt inte med säkerhet hur många gånger eftersom det inte har noterats någonstan. Stycket var tänkt som ett slags mellanspel under framförandet av olika oratorier, och sålunda inte som ett huvudnummer. Han skrev också flera liknande orgelkonserter som var avsedda att spelas som pausmusik på detta sätt. Under framförandet av orgelkonserterna fick Händel tillfälle att visa upp sin skicklighet som organist och han var väldigt förtjust i att imponera på publiken i London. Partituren innehöll därför ofta partier där det gavs utrymme för improvisation på orgeln. Verken hade därmed inte ett partitur i vanlig bemärkelse, utan kan kanske bäst beskrivas som en slags utförlig skiss. I just ovannämnda orgelkonsert angav dock Händel tydligt att man skulle utgå från sviten “Passacaglia” i g-moll för cembalo (HWV 432) när organisten (alltså han själv) kom till solot i första satsen.

Några år efter Händels död transkriberade man hans skisser och publicerade dem som orgelkonserter op. 7 (HWV 306–311) och sammantaget är de de sex stycken. Under kvällens konsert var organisten Filip Presseisen solist och han hade en oerhört fint anslag som också framgick när han inledde konserten (på filharmonins stora orgel som syns på bilden) med Johann Sebastian Bachs Toccata och fuga i d-moll (BWV 565).

Kvällens egentliga huvudnummer var dock det medryckande framförandet av Händels Dettingen Te Deum (HWV 283) och Bachs Magnificat i d-dur (BWV 243). Orkestern L’Estste Armonico och kören Kontorei Sankta Barbara, leddes därtill av den entusiasmerande dirigenten Wiesław Delimat.

Dagens anteckning – 22 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Klockan 17 den sista söndagen i nästan varje av årets månader är S:t Martinskyrkan (Kościół św. Marcina) i Kraków fullsatt till sista bänkrad. Det är nämligen då som det polska Bachsällskapet bjuder in till konsert. På programmet återfinns givetvis alltid Johann Sebastian Bach, men han ackompanjeras likaså av andra tonsättare, både från sin egen samtid, men likaväl av äldre såsom av senare tonsättare. Stycken framförda på kyrkans orgeln intar på flesta konserter en framträdande roll, men det kan även röra sig om stycken för violin, cembalo, trä- eller/och bleckblåsinstrument, kör och så vidare. Med andra ord är konserternas reportoar av så pass skiftande karaktär att det är svårt att sammanfatta på några få rader, men man kan med viss rätt mena att allt kretsar kring Bach under dessa konserter.

Idén till att bilda ett Bachsällskapet i Kraków formades år 1983, på 300-årsjubileet av Bachs födelse, och bakom initiativet låg läkaren och tillika musikälskaren Henryk Gaertner. Men det skulle dröja ända till 1989 innan sällskapet registrerades som förening. Direkt efter bildandet av föreningen inledde man arbetet med att försöka knyta band med Bachsällskapet i Leipzig, men tidpunkten var illa vald, ty inledningen av 1990-talet var en turbulent tid inte bara i Polen och grannlandet Tyskland utan i praktiskt taget hela Öst- och Centraleuropa. Under en tid såg det till och med ut som om Bachsällskapet skulle somna in innan den ens fått vind i seglen.

Men allt förändrades när cembalisten och professorn Elżbieta Stefańska-Kłyś tillträdde som styrelseordförande i sällskapet. Hennes mål var att försöka väcka liv i den avsomnade verksamheten och trots att tiderna var svåra lyckades hon att skapa ett engagemang för sällskapet som engagerade hela Krakóws musikliv. Vändpunkten kom 2003 när en ny styrelse valdes. Bland dem som valdes in i styrelsen återfanns flera namnkunniga i Krakóws musikliv. Namnen kanske inte säger er något, men för den som intresserar sig för konstmusikscenen i Kraków indikerar dignitärer som exempelvis Jacek Berwaldt (tidigare direktör för Krakóws filharmoniska orkester) eller Anna Woźniakowska (musikkritiker) att den nya styrelsen innebar något av en renässans för det slumrande sällskapet. Sedan dess har det rullat på, och i somras arrangerade Bachsällskapet sin tvåhundrade konsert.

Bachsällskapet arrangerar alltså sina konserter i S:t Martinskyrkan i Kraków, som är stadens enda evangelisk-luthersk kyrka. Den första kyrkan som byggdes på platsen var dock inte luthersk, utan katolsk och byggdes på 1100-talet. Den brändes ner av mongolerna hundra år senare. Den nuvarande kyrkan byggdes på mitten av 1600-talet i barockstil. Kyrkan tillhörde en nunneorden fram till 1816, då den övertogs av den lutherska församlingen. Orgeln, med sin vackra klang, byggdes på mitten av 1800-talet och har sedermera byggts om vid flera tillfällen, och den sista renoveringen gjordes för lite mer än 20 år sedan. Och eftersom den finns i en luthersk kyrka används den flitigt, samt alltså den sista söndagen i varje månad när Bachsällskapets nördiga samling möts.

Dagens anteckning – 26 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är mången gång som jag har ruskat på huvudet åt den svenska ivern att kasta ut julen på tjugondag Knut. I Sverige var jag alltid sist med att stöka undan julen, och ordningsamma som vi svenskar är, fick jag titt som tätt en välformulerad sarkasm om att jag kanske var lat, och det var därför julstjärnan ännu lyste i mitt fönster. Argument om att jag föredrog julens ljuskällor framför januarimörkret bet sällan på de frågvisa felfinnarna. Om jag hade känt till att man i många katolska länder låter julen vara till kyndelsmässodagen, så hade jag givetvis angett det som skäl, men jag måste medge att jag är väldigt dåligt bevandrad i den katolska kyrkans olika högtider.

Nåväl, eftersom kyndelsmässodagen infaller den andra februari har vi ännu jul i Kraków. Man kan sålunda fortfarande skymta julgranar i fönstren. Staden är fortfarande dekorerad med juleljus. I kyrkor och på andra scener hörs julsångerna ännu klinga. Därför är det inte alls konstigt att Capella cracoviensis ikväll framförde Johann Sebastian Bachs Juloratorium (BWV 248) på tidsenliga instrument. Ikväll spelade man första, andra och tredje delen av Juloratoriet och imorgon väntar fjärde, femte och sjätte delen.

Och bland instrumenten hördes ikväll ytterligare en oboe (ni som läste gårdagens anteckning vet att jag är inne på oboer just nu), nämligen oboe da caccia, som med sin böjda kropp och trumpetliknande avslut är ett särdeles vackert instrument. Oboe da caccia utvecklades under 1700-talet och Bach, som var mycket förtjust i detta instrument, skrev flera verk där oboe da caccia finns i instrumentationen.

En oboe da caccias tillkomst är en nästan lika krånglig företeelse som dess utseende, och tillverkningssättet är unikt bland träblås. Först borrar man ett hål i träet för att skapa ett rör. Därefter skär man skåror i träet och för den över en eld samtidigt som man böjer röret till dess form. För att dölja de sprickor eller skåror som uppstår lindar man in instrumentet i skinn. Voilà, en oboe da caccia är född.

Dagens anteckning – 11 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Genom det vita och snötäckta landskapet ristar floden Rudawa ett svart streck. På sina ställen virvlar hon upp små vita kuddar av skum. Men ännu så länge syns ingen tillstymmelse till isbildning. Rudawa är helt enkelt för upptagen med att brusa fram på sin färd mot Wisła, där hennes varande ovillkorligen upphör. De flesta som möter Rudawa skulle dock kunna trampa i klaveret och tro att det rör sig om en bäck, ty hon är ganska oansenlig, vår kära Rudawa. Men enligt alla källor jag kan uppbåda hitta jag bara substantivet “flod”, eller på polska “rzeka”, som beskrivning av hennes existens.

På tal om klaver, jag tror faktiskt inte att någon ännu skrivit någon musik till just Rudawas ära, men om bäckar har fler skrivit musik om, än vad vi kan göra rättvisa åt att beskriva under ett kort inlägg som dagens anteckning. Fast många kanske inte vet att det finns en tonsättare vars namn faktiskt har betydelsen bäck. Ja, precis som du säkert redan anar rör det sig om Johann Sebastian Bach, ty “der Bach” betyder faktiskt “bäck” på tyska. Man kan ju tycka att det är ett ganska missvisande namn på en tonsättare vars tonsättarkonst snarare borde liknas vid en stark ström eller möjligen urkraft. Även Ludwig van Beethoven tyckte det var missvisande, och han lär ha sagt att om Bach att “[h]an borde inte kallas Bach (Bäck), utan Meer (Havet)”, beroende på Bachs oerhörda förmåga att skapa harmonier. (“Nicht Bach, sondern Meer sollte er heißen. Wegen seines unendlichen, unerschöpflichen Reichtums an Tonkombinationen und Harmonien”.)

Man kan nu, med viss rätt, fråga sig om Bach någon gång skrev ett stycke om just bäckar. Men under barocken skrev man sällan verk av det slag som beskriver olika fenomen, som ofta finns inom programmusiken (som dök upp under romantiken). Sålunda kan ni nog räkna ut att svaret på ovanstående fråga dessvärre är nekande. Men, det visar sig att han faktiskt skrev ett stycke tillägnat fyra floder, nämligen kantatet “Schleicht, spielende Wellen, und murmelt gelinde” (BWV 206) från 1736. Jag vågar mig egentligen inte på en översättning, men det skulle kanske kunna bli ungefär så här på svenska “Smygande, spelande vågor och mumlar mjukt”, men ni får gärna protestera.

Verket skrevs till August III som var en polsk kung, och tillika bar titeln kurfurst Fredrik August II av Sachsen, och det framfördes första gången i samband med dennes födelsedag. De fyra floderna som framställs i detta kantat gestaltas av fyra olika stämmor. Vi kan således höra en sopran besjunga floden Pleiße. Alten får gestalta Donau och en tenor levandegör Elbe. Avslutningsvis har vi en bas som framställer Wisła. Det senare skapar en del förvirring hos mig, för jag förknippar nämligen Wisła med en kvinna, men en bäck som Bach hade kanske ett annat sätt att se på saken. Förutom de fyra solisterna är kantatet också arrangerat för kör samt orkester med följande instrumentering: första och andra violin, viola, generalbas (även kallad basso continuo), två flöjter, två oboer, två Oboe d’amore (som inte är samma sak som oboe), tre trumpeter samt slagverk i form av timpani.

Så på sitt sätt kan man säga att Rudawa faktiskt är tonsatt av en bäck, alltså Bach, men då som en del av Wisła. Tilläggas bör att Wisła förvisso blivit tonsatt av många andra men ingen av dessa hette Bach, eller bäck.

Dagens anteckning – 13 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När publiken intar sina platser inför kvällens konsert är det kanske främst en man i medelåldern som fångar min uppmärksamhet. Med ett bestämt uttryck i sitt ansikte tågar han stolt in i lokalen och beger sig mot sin plats i mitten av lokalen. Jag hade nog inte noterat honom överhuvudtaget om det inte vore för hans mundering. Han har nämligen kvällen till ära valt en palettförsedd kavaj. Vi är inte så vana vid att herrar klär sig så iögonfallande häromkring. Kavajen glimmar som en stjärnhimmel i det mörker som konsertlokalen snart försätts i. På det hela taget är det ett mycket passande val av utstyrsel, ty inte är det ofta som vi begåvas med en orgelkonsert på en lördagskväll på Krakóws filharmoni.

Inte heller är det särskilt ofta som vi får njuta av orgelstycken tonsatta av komponister som estniska Arvo Pärt, så visst fanns det anledning att dra på sig den mest festliga stass just ikväll. Det verk som den italienska organisten Lorenzo Ghielmi valt att framföra av nämnda tonsättare var “Annum per annum” från 1980. Stycket är anmärkningsvärt inte bara för sin rika klangvärld utan även för sina nästan lekfulla harmonier, det senare kontrasteras mot dess komplicerade teknik som sannerligen kräver en skicklig organist. Inledningen är frapperande med ett inledande ackord som hålls samtidigt som orgelns elektricitet slås av. Ackordet hålls sedan tills all luft ur orgelpiporna tagit slut och en drömsk och transcendent effekt uppstår, som om vi befinner oss i en slags metamorfos av något slag. Men snart tar orgeln ett nytt andetag och formar nya harmonier, som för oss till den magnifika avslutningen.

Konserten avslutades med Toccata och fuga d-moll som med sin katalogisering, BWV 565, oftast tillskrivs Johann Sebastian Bach, men det finns de som idag ifrågasätter om det verkligen är tonsatt av den stora mästaren. Stycket skulle nämligen hittas av tonsättaren Johannes Ringk efter Bachs död. Var partituret fanns fram till dess vet man inte. Sålunda vet man inte heller om Bach verkligen framfördes stycket någon gång. Vad vi däremot vet är att Felix Mendelssohn gav en konsert med Toccata och fuga år 1840 och att det skedde under en period då storheten i Bachs tonsättarkonst återupptäcktes. Idag är stycket kanske mest känt för att det använts som filmmusik och förknippas tydligen (enligt Wikipedia) med skräckfilm. Mina associationsbanor leder mig dock inte till skräcken, då jag erfar en liknande känsla som den i Arvo Pärts stycke, nämligen till en slags metamorfos. Att sammanföra dessa två verk var således ett ypperligt val enligt min mening. Nu konserten innehöll också andra stycken (bland annat med filharmoniska orkesterns gosskör) men det var dessa två verk som på något sätt korresponderade med varandra.

När så de sista tonerna klingar ut och publiken banar väg mot garderoben skymtar jag åter mannen med den palettförsedda kavajen, och nog ser han nöjd ut, om än på ett lite stramt vis.

—

Som avslutning kan jag önska er alla en riktigt glad lucia, men för mig infinner sig inte någon nämnvärd luciastämning förrän jag fått höra våra fantastiska studenter sjunga luciasångerna, och det sker först på måndag.

Dagens anteckning – 30 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Medan ni tittar på ännu en bild av ett fotografi som önskar er en glad första advent, tänkte jag kontemplera en stund kring Johann Sebastian Bachs tre sonater för cembalo och viola da gamba (BWV 1027–1029). Dateringen av de tre sonaterna har genom århundradena ställt till med lite problem för musikhistorikerna då blott den första handskriften har överlevt till våra dagar. Det skulle dröja ända till 1980-talet innan man med någorlunda bestämdhet kunde säga att de härstammade från 1720-1740 och ingår alltså i Bachs Leipzig-period. Slutsatsen drogs efter att man hade gjort noggranna jämförelser med andra verk av Bach från nämnda period.

De tre sonaterna har dock en egen form och liknar inte samtida verk för cembalo och viola da gamba. Den första sonaten visar expenpelvis på tydliga tecken på att den ursprungligen kan ha skrivits för andra instrument, och faktum är att den också finns för två flöjter och cembalo. Den versionen ska, enligt trovärdiga källor, ha framfört på det legendariska kaffehuset Zimmermannsches Kaffeehaus som slog upp portarna 1717 på en av de mest fashionabla gatorna i Leipzig.

På den tiden var det inte tillåtet för kvinnor att gå på kaffehus, och ett sätt att runda förbudet var att arrangera konserter. På Zimmermanns arrangerades det konserter två gånger i veckan och salen kunde rymma stora musikensembler med upp till 150 åhörare. Från 1723 skulle Georg Philip Telemann framträda med studentmusikföreningens orkester Collegium Musicum på Zimmermanns och några år senare skulle Johann Sebastian Bach ta över ledarskapet för orkestern. Han skulle med den orkestern ha flera uruppfördanden på Zimmermanns av för oss idag mycket kända och älskade ver.

När ägaren Gottfried Zimmermann gick bort 1741 lades Zimmermanns ner. Det här skulle dock inte betyda att tanken om en plats för att framföra konserter skulle falla ur minnet. Man menar nämligen att Zimmermanns var en föregångare till konserthuset Gewandhaus, som i sin tur skulle inspirera många större städer att öppna liknande konserthus. Huset där Zimmermanns låg beläget stod fram till andra världskriget, då det bombades och totalförstördes. Tomten stod sedan öde i flera decennier innan man byggde ett förfärligt schabrak som tydligen är ett annex till konstmuseet i Leipzig.

Nåväl, låt oss återvända till Bachs sonater för cembalo och viola da gamba, eller kanske särskilt till den sistnämnda, ty det är ett särdeles trevligt instrument. De flesta som ser en viola da gamba börjar nog genast att tänka på cellon. Skillnaden man kan se är att gamban inte har en stödfot, eller korrekt uttryckt stackel, utan musikern måste hålla fast instrumentet mellan vaderna. Men egentligen är det mycket större skillnad än så. Gamban har fler strängar än cellon och dessutom är den band likt en gitarr över greppbrädan. Tonen gamban alstrar är dessutom mycket svagare och har, i mitt tycke, inte samma långa efterklang som en cello. Men missförstå mig inte, gamban har en mycket angenäm och särpräglad ton som är lätt bli förälskad i. Gambans närmaste släkting är förresten inte heller inte cellon, utan det är kontrabasen som bär den titeln.

Nå, nu har jag nog kontemplerat klart för denna gång.