viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 1 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Låt oss stanna kvar en stund i Henriette Nissen-Salomans sällskap, och bekanta oss med hennes make. Siegfried Saloman föddes 1816 i danska Tønder som balanserar på gränsen mellan Danmark och Tyskland. Av namnet kan man förstå att han var av judisk börd, men man bör dock notera att efternamnet löd Salomon i födelseattesten. När och varför efternamnet ändrades har jag inte funnit några källor som redogör för. Pappa var köpmannen Isaac Solomon och modern hette Veilchen Geskel. Det är oklart hur många syskon Siegfried hade, men hans yngre bror, Geskel Saloman, ska sedermera har tillhört grundarna av Göteborgs konstmuseum. (Det är möjligt att jag återkommer till honom vid ett annat tillfälle.)

När faderns affärer började gå knackigt och familjen fick ekonomiska problem, beslöt man att flytta till Köpenhamn. Enligt uppgift ska Siegfried redan ha spelat violin vid detta lag och det är troligt att han var mycket begåvad då han snart fick kunniga lärare som hjälpte honom att förkovra sina färdigheter. Studierna gav frukt och Siegfried tilldelades ett stipendium vilket beredde honom möjligheten att studera utomlands för mer namnkunniga lärare. Bland annat studerade han komposition för den polske tonsättare Karol Lipiński i Dresden.

Väl hemma i Köpenhamn började han undervisa i violin på konservatoriet samt att han inledde arbetet med att utveckla sin tonsättarkonst. De första verken var två sångcykler samt en opera, men han fick ingen framgång med dessa i hemstaden och han beslöt sig därför för att söka lyckan i Tyskland. Det var ett framgångsrikt drag, ty hans tonsättarkonst, med texterna översatta till tyska, föll den tyska publiken väl på läppen.

1850 fick Siegfried en inbjudan till Weimar (möjligen av Franz Liszt själv), där Saloman slutförde arbetet med nytt alster, nämligen en komisk opera med titeln “Das Korps der Rache”. Denna sattes också snart upp på operan i samma stad. Det måtte ha blivit succé, då uppsättningen gick för fulla hus i flera säsonger i Weimar. Det var också under denna tid som han mötte och senare gifte sig med Henriette. Tillsammans skulle de båda de påföljande åren turnera runt i Europa samt undervisa S:t Petersburg.

När Henriette gick bort 1879 blev Siegfried förkrossad. Han lämnade S:t Petersburg och mig veterligen återvände han aldrig dit efter hennes död. Han slog sig istället ner i Stockholm. Där skrev han flera operor som skulle tas väl emot av den svenska publiken. Bland operorna märks “Karpaternas Rose” som hade premiär i Moskva (1867) men som också sattes även upp i Stockholm 1881. Han hade sålunda ett stort inflytande på det svenska musiklivet. Det senare ledde till att han valdes in i Kungliga musikaliska Akademien som utländsk medlem. (Ni minns säkert att även Henriette blev invald i samma akademi).

Under sin livstid skrev Siegfried Saloman flera operor samt flera sångcykler. Genom detta arbete skulle han bidra till att utveckla den svenska och skandinaviska sång- och operakonsten. Siegfried Saloman gick bort år 1899 på Dalarö.

Jag bifogar en notis ur Svensk musiktidning från 1899.

PS. Jag kan inte hitta några inspelningar av hans verk. Han är dessutom lätt att blanda ihop med hans nästan-namne Siegfried Salomon, också dansk tonsättare, men som föddes 1885


Dagens anteckning – 31 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Boken om den polske violinisten Henryk Wieniawski, som jag nyligen snubblade över på ett antikvariat, faller av någon anledning upp av sig själv på sidan 155. Inklämd mellan två herrar syns en kvinna med blicken fäst på en osynlig punkt utanför bokens kant. Hennes hårt sammanpressade läppar skvallrar inte alls om att hon på sin tid ansågs tillhöra bland de bästa operasångerskor.

Kvinnan på fotografiet föddes 1819 i Göteborg och fick namnet Henriette. Hennes far var grosshandlare Jacob Nissen och mor hette Sara Meyer och de tillhörde den judiska församlingen i Göteborg. Hemmet präglades av musik och i familjen fanns också halvbrodern Anckel som var sångpedagog i synagogan i Göteborg. Men även den unga Henriette visade prov på musikalisk talang, och hon skulle snart studera sång för kantorn i tyska kyrkan i samma stad.

Vid en av familjens alla omtalade soaréer fick en genomresande dansk balettmästare med säte i Paris höra Henriette sjunga med sin varma mezzosopran och han blev så betagen att han genast gav sig i kast med att övertala familjen om att hon skulle få studera sång i den franska huvudstaden. Väskorna packades och Henriette flyttade till Paris där hon fick utveckla sin sång hos den kända sångpedagogen Manuel Garcia.

Det måste ha varit något särdeles fascinerande med Henriettes musikalitet, ty under en soaré i Garcias hem hörde Fryderyk Chopin Henriette sjunga och spela piano. Den store pianisten föreslog på stående fot att han skulle undervisa den begåvade göteborskan i piano. Under denna tid lärde hon också känna sopranen Jenny Lind. De ska vid olika soaréer i Paris ha sjungit tillsammans och gjort stor succé.

1843 debuterade hon på den italienska teatern i Paris med rollen Adalgisa i Bellinis opera Norma och snart därpå i rollen som Donna Elvira i Mozarts Don Giovanni. Det blev framgång och anbuden att få medverka i flera andra uppsättningar haglade. Men istället gav hon sig ut på turné i Sverige med vännen Jenny Lind, och flera recensenter frågade sig vem som var den skickligaste sångerskan, Lind eller Nissen. Det här var förvisso något år innan Jenny Lind slog igenom internationellt, men det visar ändå på Henriettes färdigheter.

Åren därpå turnerade Henriette Nissen i Tyskland, Skandinavien och Tsarryssland. Var än hon kom blev det stor publikframgång och lovord från recensenter. Under en konsert på Gewandhaus i Leipzig träffade hon den danske violinisten och tonsättaren Siegfried Saloman. Kärlek uppstod och de gifte sig år 1850. Giftemålet innebar dessvärre att Henriette la karriären som operasångerska på hyllan, men hon lämnade inte sången. Ty snart fick hon anställning vid konversatoriet i S:t Petersburg, där hon blev mycket uppskattad sångpedagog och hon utvecklade dessutom en särskild pedagogisk teknik. Det var också där som hon kom i kontakt med den polske violinisten Henryk Wieniawski, och vilken är förklaringen till att hon återfinns i en bok om honom.

Även om Henriette verkade som sångpedagog i S:t Petersburg var hon inte bortglömd i Sverige. Den slutsatsen kan man dra av att hon 1870 blev medlem i Kungliga Musikaliska akademien i Stockholm, men hon ska ändå fortsätta att ha den ryska huvudstaden som säte för sin verksamhet som lärare för blivande operasångare. Hon nöjde sig inte med att undervisa utan skulle också sammanställa en lärobok i sångpedagog och som skulle ges ut 1880 i en volym på över 400 sidor. Men när hennes omfångsrika bok publicerades var hon redan bortgången. Hon avled nämligen 1879 i sviterna av en förkylning. Jag har inte lyckats få det bekräftat, men jag tror att hon ligger begravd på judiska begravningsplatsen i Göteborg.

—-

I boken om Henryk Wieniawski är hennes förnamn dock felstavat.