viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 11 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är kanske inte allmängods för alla och envar att den tyske barocktonsättaren Georg Philipp Telemann (1681-1767) hade en särskild kärlek för den polska folkmusiken, men det var i den som han fann ett frö som grodde till hans senare tonsättningar. När han var 24 lämnade han Leipzig för att mellan 1705-1708 verka som kapellmästare vid greve Erdmann II av Promnitz hov, som hade säte i staden Sorau, som idag bär det polska namnet Żary. Under sin tid där företog sig Telemann flera resor genom det som idag utgör Polen (det är till och med möjligt att han besökte Kraków) och på dem mötte han sålunda den polska folkmusiken bland gatumusikanter och på olika krogar. Och det skulle visa sig att han föll pladask.

I en notering lär han ha skrivit att att det fanns en särskild tjusning i den “barbariska skönheten” (vad han menade med det låter jag vara osagt) som kunde skönjas i musikernas improvisationer mellan danserna, och att man i dessa stycken kunde höra minst åtta olika musikaliska motiv som man kunde laborera med i resten av sitt liv. Och vid ett annat tillfälle ska han ha fått hänföras av ett framträdande med 36 säckpipor som spelade tillsammans med 8 violinister. Det måste ha varit ett öronbedövande spektakel.

Nå, när så Telemann senare satte sig vid cembalon för att skissa på, och senare fullända, de idéer som de polska musikanterna hade gett honom, valde han dock att klä dem i italiensk stil, och kallade dem för exempelvis allegro eller adagio. Men fundamentet till dem var ändå baserade på polsk folkmusik och dess dans. Dessa partitur skulle i mer än 200 år ligga bortglömda i arkiven på Rostocks universitetsbibliotek, och återfanns inte förrän 1986. Partituren kallas för “Rostock manuskripten” och katalogiseras som TWV 45.

Samlingen utgörs av uppemot 50 danser, de flesta är polonäser i 3/4-takt, som Telemann tecknade ner för att bevara sina musikaliska upplevelser tillsammans med de polska musikanterna, samt som ett sätt att studera och utveckla sin egen tonsättarkonst. De flesta är nedtecknade för violin och sång, men ikväll hade jag förmånen att få höra en av dessa tonsättningar (nr 16) framföras av fyra barockblockflöjter. Kapellmästare var flöjtisten Katarzyna Czubek.

Dagens anteckning – 30 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Medan ni tittar på ännu en bild av ett fotografi som önskar er en glad första advent, tänkte jag kontemplera en stund kring Johann Sebastian Bachs tre sonater för cembalo och viola da gamba (BWV 1027–1029). Dateringen av de tre sonaterna har genom århundradena ställt till med lite problem för musikhistorikerna då blott den första handskriften har överlevt till våra dagar. Det skulle dröja ända till 1980-talet innan man med någorlunda bestämdhet kunde säga att de härstammade från 1720-1740 och ingår alltså i Bachs Leipzig-period. Slutsatsen drogs efter att man hade gjort noggranna jämförelser med andra verk av Bach från nämnda period.

De tre sonaterna har dock en egen form och liknar inte samtida verk för cembalo och viola da gamba. Den första sonaten visar expenpelvis på tydliga tecken på att den ursprungligen kan ha skrivits för andra instrument, och faktum är att den också finns för två flöjter och cembalo. Den versionen ska, enligt trovärdiga källor, ha framfört på det legendariska kaffehuset Zimmermannsches Kaffeehaus som slog upp portarna 1717 på en av de mest fashionabla gatorna i Leipzig.

På den tiden var det inte tillåtet för kvinnor att gå på kaffehus, och ett sätt att runda förbudet var att arrangera konserter. På Zimmermanns arrangerades det konserter två gånger i veckan och salen kunde rymma stora musikensembler med upp till 150 åhörare. Från 1723 skulle Georg Philip Telemann framträda med studentmusikföreningens orkester Collegium Musicum på Zimmermanns och några år senare skulle Johann Sebastian Bach ta över ledarskapet för orkestern. Han skulle med den orkestern ha flera uruppfördanden på Zimmermanns av för oss idag mycket kända och älskade ver.

När ägaren Gottfried Zimmermann gick bort 1741 lades Zimmermanns ner. Det här skulle dock inte betyda att tanken om en plats för att framföra konserter skulle falla ur minnet. Man menar nämligen att Zimmermanns var en föregångare till konserthuset Gewandhaus, som i sin tur skulle inspirera många större städer att öppna liknande konserthus. Huset där Zimmermanns låg beläget stod fram till andra världskriget, då det bombades och totalförstördes. Tomten stod sedan öde i flera decennier innan man byggde ett förfärligt schabrak som tydligen är ett annex till konstmuseet i Leipzig.

Nåväl, låt oss återvända till Bachs sonater för cembalo och viola da gamba, eller kanske särskilt till den sistnämnda, ty det är ett särdeles trevligt instrument. De flesta som ser en viola da gamba börjar nog genast att tänka på cellon. Skillnaden man kan se är att gamban inte har en stödfot, eller korrekt uttryckt stackel, utan musikern måste hålla fast instrumentet mellan vaderna. Men egentligen är det mycket större skillnad än så. Gamban har fler strängar än cellon och dessutom är den band likt en gitarr över greppbrädan. Tonen gamban alstrar är dessutom mycket svagare och har, i mitt tycke, inte samma långa efterklang som en cello. Men missförstå mig inte, gamban har en mycket angenäm och särpräglad ton som är lätt bli förälskad i. Gambans närmaste släkting är förresten inte heller inte cellon, utan det är kontrabasen som bär den titeln.

Nå, nu har jag nog kontemplerat klart för denna gång.

Dagens anteckning – 14 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det står nu klart att det inte förhåller sig på annat vis än att man är svältfödd på Georg Philip Telemann (1682-1767). Jag kan tyvärr räkna på ena handens fingrar hur många gånger jag haft förmånen att få höra hans tonsättningar framföras på en konsert. Nå, det var givetvis en överdrift, men det är så jag upplever det, att Telemann på något orättvist vis undanhålles mig. Denna starka känsla av hunger efter Telemann gjorde att jag idag tog mig genom regn och rusk till en konsert på Krakóws musikhögskola. Studenterna som framträdde går på barockutbildningen, och det innebär att jag ganska ofta har möjlighet att övervara deras konserter. Just nu pågår den tjugonionde upplagan av Bach-festivalen, och det innebär att man framför musik från Bachs tid, men även äldre musik. Och således också musik av Telemann.

Telemann var, som alla kanske redan vet, något av en superstar under sin samtid, omåttligt populär och eftertraktad. Han var därtill en av de mest produktiva tonsättarna vi någonsin skådat. Enligt många bedömare skrev han över 3000 verk under sin livstid, men tyvärr har blott (?) hälften överlevt till våra dagar. De flesta verk som alltså har överlevt, spelas aldrig, eller i bästa fall, sällan. Vissa musikvetare menar även att han var så pass populär att hans nära vänner Johann Sebastian Bach och Georg Friedrich Händel sneglade på Telemanns tonsättarkonst och lät sig inspireras, och man kan nog höra lite Telemann i de bådas tonsättningar.

På slutet av 1700-talet började Telemanns stjärna dala. Orsaken var just hans digra produktion. Många menade att Telemann inte ägnade sig åt riktig tonsättarkonst, och han skrev för mångskiftande verk. Man föredrog helt enkelt stringens framför bredd. Men Telemann fick oväntad hjälp från sin vän Bach, vars produktion hade fallit i glömska efter hans död. Någon gång i början av 1820-talet fick tonsättaren Felix Mendelssohn nämligen ett partitur till Bachs Matteuspassionen (BWV 244) som gåva av sin mormor. Mendelssohn blev genast fascinerad av verket och beslöt sig för att sätta upp det, och det uruppfördes den elfte april 1827 i Berlin, exakt 100 år efter att det hade skrivits av Bach. Framförandet ackompanjerades av stort bifall från publiken, och således drabbades Europa av en Bach-feber som senare också ledde till att man grävde fram verk av andra bortglömda tonsättare och däribland Telemann. Det skulle dock dröja 100 år innan man började katalogisera Telemanns verk med den inledande beteckningen TWV.

Trots det ökande intresset för Telemann under främst 1900-talet, har han aldrig fått samma starka position som Johann Sebastian Bach eller Georg Friedrich Händel. Det är därför som man lätt kan bli svältfödd på Telemann, men ikväll fick jag i alla fall höra ett förträffligt fint framförande av hans Concerto à 7 i a-moll, katalogiserat som TWV 44:42. Stycket skrevs antagligen 1740 och kopist (alltså den som har nedtecknat det kvarvarande partituret) var Christoph Graupner, en barocktonsättare som ännu vandrar i de bortglömdas dalgång. Nämnda konsert med Telemanns är kort, men under de femton minuter den pågår sveps man in i en aldrig så vacker värld med ändlösa krusiduller och sirligt formade utvikningar. Precis sådant som man behöver en dag när regnet forsar längs med gatorna och livligt trummar genom stuprännorna.