viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

Eftersom det idag är 341 år sedan Georg Friedrich Händel föddes i tyska staden Halle, passar det väl bra att vi uppehåller oss en stund vid honom. Han har dessutom sedan inledningen av detta år varit något av en lite efterhängsen följeslagare. Det är dock mitt eget fel, eftersom jag just nu läser boken “Handel in London” av Jane Glover, samt att jag valde att bevista tre av hans operor som härför leden sattes upp på Opera RARA. Så kanske är det jag som är efterhängsen.

Mycket kan sägas om denne mästare bland tonsättare, som skrev 42 operor, 29 oratorier, fler än 100 kantater, nästan oöverskådligt många arior, duetter, trios, 18 concerto grossi och i alla fall 12 orgelkonserter. Vissa uppgifter nämner antalet 600 verk, men man ska också komma ihåg att Händel var en mästare på att återanvända på ett fiffigt sätt, så det är faktiskt svårt att med bestämdhet säga exakt hur många verk han skrev. Låt oss därför nöja oss med att han var extremt flitigt tonsättare med en enorm förmåga till uppfinningsrikedom. Och just eftersom han var så påhittig och nästan aldrig tycktes drabbas av skrivkramp, skulle han också bli förmögen och en riktig superstjärna.

Men trots att han var så känd vet man faktiskt inte särskilt mycket om hans person. Han var nämligen mycket hemlighetsfull när det kom till sitt privatliv, vilket innebär att det än idag cirkulerar massor av rykten om honom. Varför gifte han sig inte, frågar man sig. Han var kanske homosexuell, menar vissa, medan andra hävdar att han högaktade sin frihet och självständighet. Andra menar på fullaste allvar att Händel aldrig gifte sig eftersom den enda kandidaten för ett eventuellt giftemål hade en illvillig mamma som kallade honom för för en enkel spelman, vilket Händel tog som en förolämpning och sålunda bröt han kontakten med kvinnan han var kär i. Fast detta kan lika gärna vara en skröna. Det finns många sådana inom musikvärlden.

Få verkar däremot vilja tro att han var blyg och att det ska kunna ha varit orsaken till att han inte gifte sig. Det är inte omöjligt att han faktiskt var just blyg, eftersom introverta personer faktiskt också kan vara extroverta i ett slags försvar. Men det kanske är för långsökt.

Nej, den troligaste förklaringen går nog att hitta i hans hetsiga temprament, som dessutom ska ha varit särskilt framträdande när något störde hans utpräglade perfektionism. Han tålde helt enkelt inte om det inte blev exakt som han ville ha det. Detta gjorde att han ofta hamnade i konflikt med sina uppburna solister, som tillika var operadivor i dess rätta bemärkelse. Och som alla vet är det svårt att få ihop det med någon om man vill att den andre ska dansa efter ens egen pipa. Strunt samma, han gifte sig inte och det gick ju bra för honom ändå, eller hur?

Nåväl, som ni märker har jag inte tänkt att sälla mig till dem som är hans levnadstecknare, men jag vill ändå passa på att tacka honom för att han tog med sig naturhornen över Engelska kanalen. För om det inte vore för Händel är det möjligt att naturhorn, och senare valthorn, hade förblivit en tysk angelägenhet. Innan Händel kom till London användes horn nästan bara vid jakt, och när han satte horn i instrumentationen till exempel Vattenmusik lyckades han skaka om Londons musikvärld i grunden. Och jag skulle också vilja tacka honom för att han lyckades skapa så oerhört engagerande och underhållande musik trots de där tillkrånglade libretton som barockoperor ofta har. Jag tror helt enkelt att livet vore väldigt enformigt utan Händel.

Bildens källa.

(Läsningstid: 2 minuter)

Eftersom det är årets sista dag och tillika årets sista anteckning, så passar det ju bra att uppehålla mig vid konstmusik, då det faktiskt tillhör ett av de mest allmänt förekommande, och möjligen något utnötta, temana som utgör mina anteckningar. Jag tänkte vi kunde stanna kvar hos Georg Friedrich Händel, och dagen till ära ägna oss åt hans “Music for the Royal Fireworks”, eller på svenska “Musik till det kungliga fyrverkeriet”,vfrpn 1749.

Man kan ju lätt hoppa i galen tunna och anta att verket skrevs med anledning av nyårsfirande, men så förhåller det sig inte. Händel fick nämligen på uppdrag av kung Georg II av Storbritannien att skriva ett verk till firandet av att österrikiska tronföljarkriget hade tagit slut. Till festen, som skulle hållas den 27 april 1749, planerades dessutom ett spektakulärt fyrverkerier, som egentligen kanske ansågs vara festens höjdpunkt. Man kan ju tycka att folk borde ha fått nog av smällar och brak efter alla kanoner som krig utgör, men tydligen ansåg kungen att det behövdes ytterligare ännu några smällar innan allt var klart.

Kungen ville också att musiken skulle spraka som ett fyrverkeri, därför hade han tydligen framhållit att han inte ville höra några stråkinstrument i verket. Händel lär inte ha varit särskilt förtjust i idéen att utesluta stråkinstrument, men såg sig nödgad att bifalla kungens önskan. Verket ståtar därför med blott trä- och bleckblåsinstrument samt slagverk, och vi kan därför höra 24 oboer, 12 fagottet, nio naturhorn och lika många naturtrumpeter, samt en faslig massa slagverk som inleder med en pompös fanfar som sedan avlöses av idel crecendon. Med andra ord ett musikaliskt fyrverkeri.

Musiken gjorde, som så ofta med Händels tonsättningar, succé, men desto sämre gick det för fyrverkeriet. Vädret var dåligt och det regnade. Dessutom var det flera tillbud när fyrverkerierna avfyrades. En paviljong brann ner och en kvinna fattade eld efter att fyrverkerier hade hamnat hennes kjolar. En av soldaterna som skötte avfyrningen blev blind och någon förlorade sin hand.

Slutsatsen man kan dra av detta är att det kanske är bättre att hålla sig till musik och hoppa över det där med fyrverkeriet. Det är i alla fall vad jag har tänkt att hålla mig till under kvällen.

Nåväl, med dessa ord önskar jag er alla:

Gott nytt år!
Szczęśliwego nowego roku!
З новим роком!
Laimingų Naujųjų metų!
Happy New Year!