viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

Blockad. Blockerad. Isolerad. Trängd. Nej, jag skriver inte om Putin. Inte heller skriver jag om något svensk inrikespolitik, eller om Ukraina. Det här handlar om mig. Om min egen blockad. Min skrivblockering.

Ah, tänker du, och klickar dig ut ur sidan. Och det är ok. Det här är en personlig bekännelse. En bön om att belägringen ska upphöra. För visst är det underligt, att någon som dagligen arbetar med språk – som arbetat som frilansande journalist, som har en blogg, som arbetar som lektor i svenska – dagligdags kämpar mot ångesten att uttrycka sig i ord. Ännu märkligare är det att den enda vägen jag ser ut ur denna belägring, är att skriva. Den enda lösningen är, att skriva, och våga misslyckas. För just i skrivande stund, vet jag inte om jag kommer klara av att slutföra den här… bekännelsen. Men även om jag inte klarar att slutföra den lovar jag att publicera den. Det här är en fråga om överlevnad.

Överlevnad, frågar du dig kanske. Jag ska försöka sätta ord på det. Den här blockaden, tillfångatagandet av mina ord, skedde egentligen för väldigt länge sedan. Orden kidnappades när jag var sju år. När jag som liten flicka stångades mot och med det oböjliga och trilskande svenska språket. B ville gärna bli D. A låt som Å. N och M hördes inte alls. Min lärare beslöt sig för att straffa mig ur min oförmåga. Varje bokstav som inte fastnade i mitt medvetande, klistrades fast på min bänk. Till slut var bänken full av bokstäver, men mitt huvud var tomt. Jag skulle tro att mitt tillstånd skulle kunna kallas för dyslexi, men min lärare i Åstorp föredrog att tolka min oförmåga som ett tecken på lathet.

Varför jag sedan valde att gå en journalistutbildning vet jag inte. Mitt språk var redan i gisslan. Kanske försökte jag frita det. Eller så var det ett utslag av Stockholmssyndromet. Jag visste bara ett sätt att få uppmärksamhet, genom den röda pennan.

Men mitt språk har aldrig fritagits. Trots år av kamp. Varje tillrättavisning har rivit upp stora sår. Förminskat mig till den dag jag inte orkade skriva något. Varje ord, mening, tanke, svider, gör ont. Tankarna och orden är lika fångade i mina hjärnvirvlar som det var när jag var sju. Så nästa gång du undrar varför jag inte skriver mer, så är den enda förklaringen att jag inte kan… Detta är så mycket jag förmår.

Å ena sidan tänker jag att det kanske är mitt livs största misslyckande, att jag satsade på det skrivna ordet, men inte lyckades bemästra det. Men å andra sidan tänker jag, att med alla de skrivna ord vi dagligen översköljs av, spelar det kanske mindre roll om en skriver mindre. Eller inte alls.

Men nu tänker jag i alla fall försöka göra ett till utbrytningsförsök. Kanske finns det trots allt en Houdini i mig. Min idé är att försöka skriva så ofta som möjligt. Banka orden ur mig. Om jag misslyckas även denna gång har jag lovat mig att försöka finna en annan väg… Vilken vet jag inte själv.

Slut. Det gick. Att skriva till slut(et).