viewpoint-east.org

Igår kväll, ungefär klockan halv sju på kvällen, sa jag till min mamma, när vi satt och åt en bit mat, att “Nej, Wien är inte en stad som jag har blivit förälskad i. Trevlig på alla sätt och vis, men inte förälskad i.” Några timmar senare, rättare sagt ungefär klockan nio, hade allt förändrats. Mitt hjärta svämmade helt enkelt över av kärlek, till allt omkring mig, till alla omkring mig, till staden jag var i, och sist men inte minst, till Gustav Mahlers musik. Och inte att undra på, enär kärlek är det som Mahlers åttonde symfoni handlar om.

Den kallas ju Symfoni för ett tusen (Sinfonie der Tausend), vilket givetvis är en efterkonstruktion och har inte någonting med Mahler att göra. Han skulle nog inte ha kommit på tanken att kalla den för något så karikatyrmässigt. Men egentligen är det inte något enfaldigat nyck att kalla den för en symfoni för ettusen, för den väcker inte mindre än ett tusen känslor. Och vid närmare granskning tror jag att det är möjligt att den väcker fler än ett tusen känslor. Den kan till och med väcka så många som en miljon känslor. Eller ännu flera. Alla och envar dessutom lika viktiga.

Efter gårdagens debut för mig (det var första gången jag hörde den livs levande), kan jag bara önska att jag ges möjlighet att höra den igen och igen och igen. Och jag är övertygad om att symfonin kommer att ha samma inverkan på mig varje gång jag kommer att höra den. Nästa möjlighet att få höra denna mästerliga kärleksförklaring blir förhoppningsvis med Krakóws filharmoniska orkester med körer och solister i juni nästa år.

Några egentliga tillägg är på sin plats:

Egentligen åkte jag inte till Wien för att höra Mahlers åtta. Jag åkte till Wien för att fira min mamma, men till vår smala lycka visade det sig att Wiens symfoniorkester (Wiener Symphoniker, dock inte att förväxla med den mycket mer kända Wiener Philharmoniker) skulle framföra Mahlers åtta på konserthuset, under ledning av dirigenten Phillipe Jordan.

Och egentligen trodde jag inte att jag skulle reagera så starkt på att få höra åttan, men när de sista takternas crescendo närmade sig erfor jag att jag vibrerade i hela kroppen. Det är tydligt att jag aldrig vänjer mig vid att drabbas av musik.

Och det senare är väl egentligen inte enbart Mahlers fel, även om jag just nu är fylld av hans musik.

I fönstret på Café Sperl sitter ett äldre par och läser dagens blad. En pust av gången tid sveper genom luften. En lite dammig vindpust, som skulle kunna ha varit angenäm, om det inte vore för det där med Adolf Hitler, som tydligen satt här och gnisslade tänder av vrede efter det att hans ansökan till den intilliggande konsthögskolan blivit avvisad. Allt i vår historia vill man helst inte dröja sig kvar vid, även om man måste.

När jag lämnar Sperl stannar jag till varför några bänkar som är målade i regnbågens färger, en prideflagga. Vår samtid är trots allt inte så dum.

Och det är ofta i de små detaljerna som man finner mening. Som regnbågsfärgade bänkar utanför Café Sperls port, eller som att det i bottenvåningen till Mahlers bostadshus i Wien idag finns en polsk butik. Det saknar givetvis helt relevans, för andra än för mig.