viewpoint-east.org

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är möjligt att ingen annan svensk skärgård aktas så mycket som den utanför Stockholm. Folk från avlägsna länder står i timmar i oändliga köer för att få åka en liten tur mellan skärgårdens öar och skär. Stockholmarna tycks nästan spricka av högmod när de talar om “sin” (utropstecken) skärgården. Och det är inte att undra på, enär den är intagande även om vädrets makter gör allt för att försöka dämpa dess skönhet. Den är inte bara vacker utan sägs även vara Sveriges största, men dessvärre är den inte den största skärgården i Östersjön, då den måste se sig passerad av det finska Skärgårdshavet, som enligt källor faktiskt är större.

Trots att Stockholms skärgård alltså inte är störst i Östersjön består den ändå av runt 24 000 öar, kobbar och skär, men alla dessa är ju förstås inte beboeliga. En av de öar som faktiskt är beboeliga befinner jag mig just nu på. Ja, Nacka betraktas sedan 2014 faktiskt som ö, och orsaken till att man först då kom fram till den slutsatsen kan sägas vara att SCB beslöt sig för att tolka begreppet ö mer bokstavligt. En ö omgärdas, som alla och envar redan vet, av vatten, vilket är en beskrivning som stämmer bra in på Nacka.

Man tror att Nacka kan ha varit bebodd i över 4000 år. Här finns nämligen stenrösen och andra lämningar som tyder på det. Och ett fynd av en silverskatt visar också att den kan ha varit mycket viktig på vikingatiden. Fram till industrialiseringen var lantbruk och fiske den viktigaste källan till försörjning, men på 1800-talet etablerades flera stora industrier på ön och Nacka gick från att vara landsbygd till att bli en del av storstaden Stockholm.

Industrier är dock ingenting man märker av om man kommer med en skärgårdsbåt och hoppar av på Hasseludden. Området häromkring domineras av vackra och välbevarade hus med sann snickarglädje, så som vackra Villa Gustafshäll, som syns kika fram bakom grinden på en av bilderna här nedan.

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag färdas över sömnlöshetens ryggås, med bergskammar som förs genom min vågiga blick. Jag ser hur Skånes ombytliga landskap blir småländska ekar, steniga gärden och röda stugor med vita knutar. Och i ett huj har jag kastats ut på Östgötaslätten, där horisonten kröker sig bakom en skogsdunge, som om den ville göra sig osynlig. Den östergötska slätten Bermudatriangeln skulle kunna ligga mellan Linköping, Motala och Ödeshög, ty det är där som slätten är som mest flack. Jag vet faktiskt inte med bestämdhet, men min gissning är att den äldsta av dessa orter tordes vara Ödeshög, som har anor från stenåldern. I mitten av denna, den östergötiska Bermudatriangeln ligger Mjölby. Om detta samhälle finns det säkert mycket att säga, men vad det än månde vara har det lyckats undgå mina öron.

Nåväl, innan jag vet ordet av träder jag slutligen in i det som är målet för mitt resande, nämligen årets upplaga av svensklektordagarna, som i år går av stapeln i Nacka.

(Läsningstid: 2 minuter)

Oenofobi är en fobi som undertecknad inte lider av. Som ni säkert redan misstänker kan förledet oeno- härledas forngrekiska, men ni kanske inte visste ordet är “oînos”, och att det betyder vin. Hur pass vanlig denna dystra åkomma tordes vara vågar jag inte svara på, men eftersom den har ett namn är det inte helt osannolikt att den faktiskt existerar. Bästa sättet att bli av med fobier lär ju vara att ha ett nära umgänge med föremålet för sin fobi, och kanske var det så att jag i begynnelsen närde en sådan sjuka. Men den är, tack och lov, sedan länge förbi, bortskämd och botad.

Nåväl, låt oss lämna frågan om oenofobi därhän och bege oss in i vinets upphovsman, alltså vindruvorna. Jag har ju varit inne på det här med vin och vindruvor tidigare, och egentligen vill man ju inte upprepa sig i onödan, men vin och vindruvor är nu faktiskt något som tål att upprepas. Vi kan därmed fundera lite över världens äldsta vinflaska, och den lär ha hittats i Tyskland och visade sig vara över 2000 år gammal. Det är dock oklart om vinet gick att förtära, men moget lär det säkert ha varit. Vindruvor har med andra ord odlats under tusentals år, och de tillhör dessutom en av världens mest odlade bär, men majoriteten av dessa bär blir dessvärre inte vin, utan får istället nöja sig med att bli russin eller helt enkelt bara druvor som inmundigas som de är skapade, alltså som bär. Om de däremot har glädjen att göras till vin måste de uppoffra sig med råge. Det behövs nämligen över 75 druvor till ett enda glas vin och över ett kilo om de ska lyckas bli en flaska vin. En frodig vinstock kan åstadkomma uppemot 10 flaskor, men då ska den bära minst 10 kilo bär.

Vindruvorna som porträtteras nedan ska dock inte bli vin, utan ska pressas till juice och kommer sedemera bara titeln som Höganäs godaste dryck. Det vet jag, ty vindruvorna i fråga tillhör min morbror Bo och hans Marie, vilka varje år pressar sina egna vindruvor till en formidabelt välsmakande juice.

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är någonstans i Punjab som resan tar sin början. Över en tallrik med utsökt daar, tofu och rykande färsk naan förs vi som noviser genom matlagningskonsten i de olika delarna av Indien, vidare till flygplanet som är på väg att lämna Teheran, där ölen öppnas redan på landningsbanan och hijabar tacksamt dras av, så att vi i nästa sekund kan hamna i Nagorno-Karabach, eller Artsach, och vidare till Armenien, galoppera över den ukrainska stäppen, och genom Adolf Fredrik Lindblads stråkkvartetter till tolvtonsmusiken, för att på ett ögonblick släppas in i jazzen med dess avantgarde, och en stund senare fördjupa oss i japanska dialekter, innan vi ställer cykeln utanför Anderssons lanthandel i Rickarum för att äta åtta frallor med ost och skinka serverat med en termos med kaffe, och därefter söka oss vidare genom Malmös olika stadsdelar där staden växt som årsringar på ett träd. Och allt detta sköljs ner med en tjeckisk öl.

Fast egentligen har vi inte rört oss längre än mellan Möllan, Södervärn och Triangeln i Malmö. Och farkosten heter Henrik och Yoshiko. Tack återigen för en fantastisk dag! Med er reser man både i hjärnan och hjärtat.

(Läsningstid: 2 minuter)

Så här på en måndag är det kanske inte så många som tänker på vin, men eftersom jag snubblade över Bákkhos, eller Dionysos som han också kallas, idag i Helsingborg lämpar det sig ju väl att jag uppehåller mig vid honom en stund. Fast nu snubblade jag ju egentligen inte över honom, enär det var en maskaron över en port som jag såg. Anledningen till att jag tror att det är just han det handlar om, beror givetvis på de vinrankor som nästan tycks ha vuxit upp ur hans huvud. Hans åldriga ansikte är inramat, eller inklämt mellan grenarna. Han ser butter och lite surmulen ut, men det kanske blir så om man fått för mycket vin på hjärnan.

De flesta avbildningar av Bákkhos visar dock en viril man med ett krus i handen. Oftast ser han ut att roa sig kungligt. Men inledningsvis var han faktiskt inte vinets gud, utan istället fruktbarhetens gud. Någon gång under århundradenas lopp förändrades hans status och han blev istället vinets gud, samt att han anses vara teaterns beskyddare. Visste brukar man associera extas, vansinne och vildhet till hans karaktär, samtidigt som man också brukar förknippa honom med civilisation. Dessa två olika del av hans karaktär kan te sig som oförenliga, men denna slutsats bygger på att han gav människorna både fest och kultur samtidigt. Med andra ord är han således en gud i grekiska mytologin med många ansikten.

Den version av Bákkhos som jag mötte idag går att finna över porten till en vacker byggnad på Sundstorget i Helsingborg. Huset tillkom 1906-07 under den tid då Helsingborg växte i takt med industrialiseringen, och det ritades var Ola Anderson, som skulle rita många av de byggnader som byggdes i Helsingborg under förra sekelskiftet. Han utbildade sig i Malmö, men det var en studieresa till Berlin som skulle forma hans arkitektoniska uttryck. Intressant nog tog han aldrig någon arkitektexamen, men trots det har hans hand satt stor prägel på Helsingborgs stadskärna. Men vem som beslöt att sätta en butter Bákkhos ovanför porten har jag inte lyckats vaska fram.

(Läsningstid: 2 minuter)

Man förknippar väl sommaren mest med blommor, bad, solsveda, släktmiddagar, grillkvällar och säkert mer därtill, men sådant är ju ofta individuellt, eller släktbetonat, så jag låter en längre förteckning bero. Det är förvisso också så att sommaren på många sätt och vis också är på hjul. Nej, nu tänker jag varken på bilsemester eller husbilar, utan på alla dessa fagra cyklar som under vintern fört ett vemodigt liv, undangömda i något mörkt och dystert förråd, men under sommaren dammas av för att kunna användas som transportmedel till och från stranden. Dessa sommarcyklar är dessvärre ofta illa skötta och därtill ibland klädda både med rost och spindelväv. De tyckts dock ha en tjänstvillig läggning, så de låter sig trampas på trots att de skulle behöva en rejäl uppfräschning för att kunna sägas vara i god vigör.

Nåväl, idag var det dock inte en cykel som av detta slag som fångade min uppmärksamhet, utan en flakmoppe. Elegant stod den i Vikens hamn och blickade ut mot sundet. Måhända drömde den om att företa sig en längre resa. Till Domsten, kanske, för det var ditåt den blickade. Flakmoppen i fråga var av märket Crescent och den gröna färgen säger tydligen att den har tillverkats någon gång mellan 1974-1986. Den ser ju ganska oglamorös ut, men skenet bedrar, ty när de säljs landar slutsumman ofta på runt 30 lakan.

Lite längre bort stod en annan Crescent, men detta var en stilig orange herrcykel och bördig från 1970-talet skulle jag tro. Trots att denna cykel är stilig tycks man bara behöva punga ut med någon hundralapp om man vill glida runt på en sådan. Med andra ord kostar den inte skjortan, eller för att använda det danska uttrycket “koste det hvide ud af øjnene”.

Det tordes väl känt för alla och envar att Crescent är ett svenskt företag, och att det i begynnelsen grundades i USA. Allt började när en viss August Lindblad importerade några cyklar till Sverige från USA år 1890. Det blev tydligen succé, ty snart började han importera fler cyklar från samma företag, som sedemera bildade företaget Velociped AB August Lindblad som snart skulle bli Sveriges kanske mest omtyckta cykel- och också mopedföretag. Och kanske är så än idag.

(Läsningstid: 2 minuter)

Mellan Hovs hallar på Bjärehalvön och Tylösand norr om Halmstad har sandbankarna låtit Kattegatt skölja in och skapa en fem mil lång och mjuk böj i landskapet, i det som kallas Laholmsbukten. Längst i söder dominerar klipporna men därefter löper en sandstrand i varmt beige ton, som fogligt låter vågorna skölja in över sig. Vid stranden i Halmstad kan man med blicken följa hela kustlinjen till Hovs hallar och bakom den syns Kullaberg blygt titta fram genom havsdiset.

Det är egentligen svårt att föreställa sig att även detta är gamla dansktrakter, ty minnet av den danska tiden här tycks nästan helt borta. Möjligen beror det på att det inte är lika lätt att färdas mellan Danmark och Sverige, som det är i Skåne. En annan möjlig förklaring kan ju vara att man lyckades bättre med försvenskningen av Halland efter freden i Roskilde år 1658. Och dessutom talar man kanske inte så gärna om försvenskingen av Skåne, Blekinge och Halland, eftersom det måhända inte är den mest fagra delen av vår historia.

Nåväl, en annan mycket rimlig förklaring är att jag inte hade tid att fundera över dylika spörsmål, enär målet för min resa var att träffa en kär vän som for enkom för vänskapens skull hela vägen från Göteborg. Det passar dessutom utmärkt att färdas till just en bukt för dylika möten, ty ordet har en samhörighet med ordet “vik”, och därtill finns det ett äldre, kanske för många okänt, uttryck som lyder “då vore godt att hafva en vän i Viken”. Uttrycket syftar egentligen på att det kan vara bra att ha en vän som rycker ut när man råkar i knipa. Men dagens möte handlade inte om några knipor, utan en pratstund där allsköns ämnen avhandlades. Precis så som tordes ske vänner emellan.