viewpoint-east.org

Ridån går upp för Jenůfa

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Leoś Janáčeks (1854-1928) opera Jenůfa har ett ohyggligt spännande och gastkramande libretto som handlar om den vackra Jenůfa, styvdottern till Kostelnička, som är förälskad i odågan Števa, som i sin tur är hatad av sin bror Laca som dessvärre är olyckligt förälskad i Jenůfa. Upplagt för tragedi och sorg med andra ord. Precis som det bör vara i en opera. Operan utspelar sig i en liten bergsby i Mähren.

I första akten förstår vi att Jenůfa är gravid och att fadern är Števa. Hon oroar sig för att han ska bli inkallad till militärtjänst, vilken han lyckligtvis undkommer. Števa kommer in på scenen full och dessutom oförskämd. Han driver med Jenůfa, och hon blir förtvivlad. Kostelnička ser Števas knölaktiga beteende och förbjuder honom att gifta sig med Jenůfa. Detta gör ju den redan förtvivlade Jenůfa ännu mer förtvivlad. Hon bönfaller Števa att stanna hos henne och älska henne, men han ger henne tvetydiga svar och ger sig av. Števas bror Laca kommer in på scenen, utom sig av hat mot brodern och i sin kärlek till Jenůfa. I sin förtvivlan skär han hennes ansikte och förstör därmed hennes skönhet.

I andra akten har Jenůfa fött Števas barn. Fadern vet givetvis ingenting. Styvmodern Kostelnička kallar till sig Števa och yrkar på att han ska ta sitt ansvar, men han tillkännager att han inte längre älskar Jenůfa eftersom hon inte längre är en skönhet. Han säger, eller kanske snarare sjunger eftersom det är opera, att han kan betala för barnet, så länge de håller tyst om att det är hans. Števa lämnar styvmodern och in träder Laca. Kostelnička ser nu sin chans och ber Laca att gifta sig med Jenůfa, men när Laca får höra om barnen blir han förfärad och säger att han inte kan gifta sig med Jenůfa trots allt. Styvmodern blir plötsligt orolig stt Jenůfa inte kommer att bli gift och ljuger därför ihop en historia om att barnet har dött. Laca accepterar då utan minsta betänklighet att gifta sig med Jenůfa, vilket försätter styvmodern i en svår situation. Hon måste mörda barnet…

Ridån går upp för sista akten och det är Jenůfas och Lacas bröllopsdag. Solen skiner. Fåglarna och körerna sjunger. Allt är frid och fröjd innan ett fasansfullt skrik hörs. Det är någon som hittat Jenůfas mördade barn. Byborna, alltså den samlade kören, anklagar genast Jenůfa för detta ohyggliga brott och hon är lika viljelös som hon varit sedan första akten, och protesterar inte mot anklagelserna. Plötsligt drabbas Kostelnička av våldsamma samvetskval och hon erkänner att hon mördade barnet så att Jenůfa skulle kunna gifta sig. När Jenůfa får höra hela berättelsen förlåter hon sin styvmor. Men det hindrar inte att styvmodern måste fängslas, så kören leder iväg den olyckliga Kostelnička. Ensamma kvar är Jenůfa och Laca. Jenůfa menar att det inte går för sig för Laca att gifta sig med henne, men han tycks faktiskt vara kär alldeles på riktigt, och vägrar vika från hennes sida.

Ridån går ner.

Leoś Janáček skrev operan Jenůfa 1896-1902, och den tillägnades hans dotter Olga som dog 1902. Smärtan man kan höra i operan kan direkt härledas till hans egen sorg över dotterns död. Operan hade premiär 1904 i Brno, men det skulle dröja över tio år innan den sattes upp i Prag. Det var dock inte Leoś Janáčeks version, utan en något omgjord framställning och det skulle dröja över 70 år innan publiken fick njuta av Janáčeks tappning. Första gången den sattes upp i Sverige var 1941, och i höst är det dags för en ny uppsättning på Stockholms operan. Skivbolaget Decca gav opera år 1985, med svenska Elisabeth Söderström (1927-2009) i huvudrollen. Det är nog inte många svenskar som vet att hon också var en av de främsta tolkarna av just Leoś Janáčeks verk.

Det som utmärker Jenůfa är att Janáček lät behålla prosaformen när han skrev operan. Scenerna löper därför utan märkbara scenbyten, och man leds från den ena episoden till den andra. Förutom Janáčeks personliga sorg kan man också höra hur han utvecklades som tonsättare under de sex år han skrev den, och för ett vant öra går det säkert att urskilja att det är stor skillnad mellan första och sista akten. Vidare är melodierna och harmonierna djupt förankrade i folkmusik och det tjeckiska språket. Instrumentaliseringen är dessutom oerhört skicklig; som exempelvis när Lacas svartsjuka ackompanjeras av tvekande taktbyten, eller att rösterna inte dränks även i de mest känsliga partierna.

En fulländad opera, kort sagt.


Decca-inspelningen från 1985.


Leoś Janáček med sin hund 1926.


Fragment från originalpartituret.

Odesa i Kraków

Category: by sophie engström, Konst, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 7 minuter)

De flesta associerar troligen begreppet “krigsflykting” med människor, men faktum är att även föremål kan fly undan krig och förföljelse. Det kan man erfara på det Internationella kulturcentret (Międzynarodowe Centrum kultury) vid Stora torget i Kraków. Under sommaren hyser de nämligen en utställning med utvalda verk från Odesas konstmuseum (Одеський національний художній музей). Det är dock bara en bråkdel av deras samlingar som visas i Kraków, enär museet i Odesa äger upp till 10 000 verk.

Utställningen bär titeln “Odesa. Det långa 1900-talets konst” (“Odesa. Długi wiek XX w sztuce”), och tanken är att man vill belysa hur konst kan åskådliggöra frågor som nationell identitet och konstens roll i den pågående ryska aggressionen mot Ukraina.

I utställningens första rum mötet vi stadens långa historia. De första bosättningarna på platsen antas vara 400 år före vår tideräkning, då den beboddes av greker som idkade handel och fiske. Man tror att platsen under denna tid var en smältdegel med flertalet normadiska stammar. När gyllene horden anföll, och slutligen intog platsen, var den dock inte en stad i ordets rätta bemärkelse. Det var först 1415 som platsen omnämndes i Jan Długosz krönika, men inte heller då kan man säga att Odesa existerade som stad. Det skulle dröja till 1789, då Tsarryssland hade besegrat det Ottomanska riket, som grunden lades till Odesa. Bara några decennier senare skulle Odesa var den fjärde största staden i Tsarryssland (efter S:t Petersburg, Moskva och Warszawa).

Orsaken till att staden växte så snabbt var att Odesas hamn var isfri året om, samt att staden hade byggts enligt dåtidens alla tänkbara moderniteter. Och varje stad med någon slags stolthet innehar givetvis ett konstmuseum. Således öppnades Odesas konstmuseet 1899.

Vägen från förra sekelskiftet fram till våra dagar kantas av krig och domineras av sovjetiskt förtryck. I det första rummet finner vi också en av de kanske mest kända ukrainska videokonstverken av Oleksandr Rojtburd (1961-2012) med titeln The Battleship Potemkin’s Psychedelic Invasion of Sergei Eisenstein’s Tautological Hallucinosis från 1998. Oleksandr Rojtburd, som var anhängare av den förre presidenten Petro Porosjenko, var för övrigt chef för Odesas konstmuseum mellan 2017-2019, ett ledarskap som dessvärre inte föll i god jord hos den politiska ledningen i Odesa (som stod i opposition mot den dåvarande presidenten) och hans tid som chef för museet kantades av skandaler, anklagelser om politisk styrning och så vidare. Rojtburds videokonstverk är således en parafras på Sergej Eisensteins legendariska film Pansarkryssaren Potemkin från 1925, och är en ukrainsk uppgörelse med den sovjetiska propagandan, ett försök att återta sin historia och sitt konstnärliga uttryck.

I nästa rum tas några steg västerut, och bort från den sovjetiska och ryska yttringarna, till förra sekelskiftets Art nouveau. Mychajlo Zjuk (Михайло Жук) föddes 1883 i Kachovka. Han inledde troligen sin konstnärliga skolning redan i hemmet, då fadern var konstnär, men han fortsatte sin utbildning i Kyjiv och Moskva, innan han kom till Kraków och började studera för den legendariska konstnären Stanisław Wyspiański på den akademiska konsthögskolan. Detta möte skulle förändra Zjuks uttryck och flera av hans verk är förvillande lika läromästarens. Men man finner även ett sökande efter den egna nationella identiteten, som i hans självporträtt från 1902 där han ses iklädd en vysjyvanka. Ett annat verk som bör belysas är den förhållandevis okända konstnärinnan Vira Akymovytj (Вiра Акимович). Det finns inte mycket information om henne att tillgå, förutom att hon föddes 1890 i Odesa och avled i samma stad 1977. Hon utbildade sig på Konsthögskolan i Odesa, som för övrigt tillhör en av de äldsta i landet. Det är lätt att dröja sig kvar en längre stund vid hennes Vardagsrum (вітальня), en fin akvarell föreställande ett vardagsrum med textilier som vittnar om Odesas mångkulturella atmosfär.


Mychajlo Zjuks självporträtt från 1902. Målningen tillkom under hans studietid i Krakòw.


Några verk av Mychajlo Zjuk.


Vira Akymovytjs vardagsrum.

I påföljande rum återfinns verk som vittnar om den underjordiska konsten under den sovjetiska tiden. Bland verken syns en kritik av den socialistiska realismen som var det rådande och anvisade konstnärliga uttrycket. Inriktningen kallas ofta för den icke-konformistiska konsten. Det var vanligt att ställa ut konstverken i hemmen, på gator eller torg och performancekonst, eftersom de inte fick ställas ut på konstmuseer eller andra institutioner. I Ukraina var denna inriktning ett påfallande viktigt inslag i kampen om självständighet. Men för en utomstående kan det ibland vara svårt att avgöra skillnaden mellan den socialistiska realismens och dessa konstverks uttryck. Oppositionen är ofta subtil och syns blott i titeln, eller i ett färgval.


Performancekonst på Odesas gator på 1980- och 1990-talet.

I avdelningen Zaginione krajobrazy – Förlorade landskap på svenska – behandlas hur Odesa förändrades under den sovjetiska tiden, från att vara en pittoresk stad, till att ligga mitt på frontlinjen. Sovjetiska krigsskepp, bombningarna av staden under andra världskriget och nu senare under den pågående ryska aggressionen mot Ukraina samt de ekologiska katastroferna som drabbat staden, avhandlas obarmhärtigt krasst.

Den femte november 2023 bombades konstmuseet av ryska styrkor. Ett av många verk som återfanns i museet vid denna tidpunkt var ett verk av Stas Zjalobnjuk (Стас Жалобнюк) född 1976. På de två stora målningarna ser vi underdelen av två kroppar, som ligger till synes livlösa. Texten “Black sea” täcker överdelen av kropparna. Trots att ingen annan information anges, kan vi lätt föreställa oss det våld de utsatts för. Den olycksbådande stämningen förstärks av verket på motsatta sidan av rummet. Mykola Karabinovutjs (Микола Карабінович) verk Something happened this spring från 2021, handlar om det blodiga upplopp som skedde i Odesa den andra maj 2014 och där förövarna fortfarande inte har gripits. Videon ackompanjeras av ett ogreppbart tjut, som är förvillande likt de flyglarm som dagligen ljuder över Odesa och Ukraina.


Stas Zjalobnjuk

Odesas judiska historia representeras av videokonstverket A Hasidic Dechamp (2002) av Juriy Lejderman (Юрий Лейдерман) (född 1963) där vi ser honom dansa till klezmermusik, iklädd en björnkostym samtidigt som han håller en bok av Marcel Duchamp. Enligt texten ska verket symbolisera de tre tre pelarna i hans identitet: konsten, som är hans yrke, den judiska dansen, hans judiska påbrå och slutligen Ryssland, som enligt Lejderman skulle vara hans födelseland. 1963 låg Odesa i Sovjetunionen och den Ukrainska Socialistiska Sovjetrepubliken. Lejdermans verk sammanfattar därför, kanske rentav omedvetet, komplexiteten i den ukrainska judiska identiteten, där många har ryska som modersmål och inte känner någon anknytning till Ukraina och dess kultur. Om så är fallet med Lejderman, låter jag däremot vara osagt.

Strax före utgången kan man se Darja Koltsovas (Дар’я Кольцова) verk “… And I would have restored it to poetry, had I known how” från 2023. Konstverket består av glas och metall och är slående lika kyrkfönster. Men när man tittar närmare på dem uppstår en känsla av brutalitet. De stora svarta kors över glasrutorna för tankarna till den tejp man tejpar över fönstren för att de inte ska krossas vid beskjutning, och ju längre man tittar på dessa glasfönster desto större växer oron och förtvivlan. Känslor som de boende i Odesa erfar dagligen.


Darja Koltsovas “… And I would have restored it to poetry, had I known how” från 2023

Utställningen i Kraków är den första större internationella utställningen som lyfter fram Odesas konstnärliga uttryck. Det är en ambitiös och mycket inkännande ansats som vill föra besökaren till en stad på frontlinjen. Men det går att framföra viss kritik. Det första gäller att verkens titlar och upphovsmän enkom anges på polska och på engelska. Det är som om det ukrainska språket överhuvudtaget inte existerar. Likaledes kan man kritisera att blott ett fåtal av konstnärerna får några längre presentationer. Dessa två misstag skapar en känsla av avsaknad av kontext. Även om detta bara är orsakat av lapsus, kan det i värsta fall uppstå en känsla av avståndstagande från Ukraina och Odesa. Intentionen med utställningen torde ju vara den motsatta, nämligen att minska avståndet… Vad man däremot lyckas med är att uppmärksamma oss på att Rysslands aggressionskrig är ett krig både mot ukrainarna och deras kultur. Ty i de bästa av världar skulle dessa konstverk inte beskådas i Kraków, utan på en resa till Odesa.

Utställningen pågår till första september 2024.

Källor:

https://www.mg-lj.si/en/exhibitions/3475/alexander-roitburd/
https://uk.m.wikipedia.org/wiki/%D0%96%D1%83%D0%BA_%D0%9C%D0%B8%D1%85%D0%B0%D0%B9%D0%BB%D0%BE_%D0%86%D0%B2%D0%B0%D0%BD%D0%BE%D0%B2%D0%B8%D1%87
https://ru.m.wikipedia.org/wiki/%D0%90%D0%BA%D0%B8%D0%BC%D0%BE%D0%B2%D0%B8%D1%87,_%D0%92%D0%B5%D1%80%D0%B0_%D0%9D%D0%B8%D0%BA%D0%BE%D0%BB%D0%B0%D0%B5%D0%B2%D0%BD%D0%B0
https://imaginepoint.gallery/artists/251
https://karabinovych.com/
https://www.instagram.com/koltsovadarya?igsh=MXM2dWJrbW82bXR0bQ==
https://iffr.com/en/persons/yuri-leiderman

En liten konsertling

Category: by sophie engström, Kåseri
Tags:

(Läsningstid: < 1 minut)

Den tjeckiske tonsättaren Leoš Janáčeks (1854-1928) “Concertino” från 1925 är ett verk jag ofta återkommer till. Jag har svårt att släppa tanken på att han inledningsvis hade tänkt att det skulle bli en pianokonsert, men det blev en tummetott, eller rättare sagt ett diminutiv av konsert, en liten konsertling, skulle man kunna säga. Det är ett underbart verk, vackert snirkligt, lekfullt, men ändå eftertänksam, och trots sin anspråkslöshet väldigt talande. I stycket hör vi två violiner, en viola, ett horn, en klarinett, en fagott, och alla dessa instrument följer ledstjärnan pianot. Första satsen hör vi bara horn och piano. Andra satsen hör vi istället piano och klarinett. I de två efterföljande satserna sluter de andra instrumenten upp. Det går lätt att höra att vi befinner oss i en skog någonstans, vandrar längs en stig och för ett samtal med ekorrar, igelkottar och ugglor.

På fotot ser vi Leoš Janáček med hustrun Zdenka i deras trädgård år 1927. (Vad hunden hette framgår inte.)

Om fåglarnas musikaliska gnosis

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I helgen har Polen firat sin 233 år gamla konstitution, en konstitution som klubbades 3 maj 1791 och som var tänkt att få bukt med århundraden av politiska slitningar och låsningar. Tyvärr fick den gälla i blott 19 månader. 1793 skulle Polen nämligen delas upp mellan de tre stormakterna Tsarryssland, Preussen och Habsburgska riket. Det hindrar dock inte polackerna för att varje år fira denna uråldriga, men på sin tid ytterst moderna, konstitution. Följaktligen ställs de vanliga göromålen in, och däribland konserter med konstmusik, vilket är till förtret för undertecknad. Det krävs nämligen musik för att just denna hominid ska vara själsfrisk.

Vad göra? Jo, ut i naturen för att lyssna till naturens symfoniska verkförteckning. Skogen i all ära, men egentligen är det vid flodbäddarna, som de riktiga storverken skrivs. Här kan man höra rörsångaren med sitt lustiga och lite vimsiga läte. Man kan vidare höra vassångaren tjippa lite gräshoppslikt, men den får allt konkurrera med mästaren av gräshoppsimitation, som framförs av gräshoppssångaren själv. En sävsångare sippar på sina toner i någon tuva, innan den bryskt avbryts av en flodsångare. Tillsammans med svarthättor, alldagliga koltrastar, rödstjärtar och andra mesar och skönsångare, skapar de ett oemotståndligt musikaliskt mästerverk, som vi människor helt enkelt oftast går bet på att överträffa eller imitera.

Många tonsättare har förvisso försökt att imitera dessa musikalitetens specialister. Olivier Messiaen (1908-1992) lyckas komma snubblande nära att imitera dem i Catalogue d’oiseaux (1956-58), men faktum är att hans uppsåt nog inte var att imitera dem, utan snarare skriva en hyllning till fåglarnas sång. Han var ju trots allt ornitolog, och dessa hyser ofta en nästan religiös vördnad för fåglar. Det finns nog andra exempel på tonsättare som skrivit lyckade hyllningar till fåglarna och dess sånger, men de flesta har nog bara snuddat vid deras läten, så som exempelvis Gustav Mahler, som förefaller ha varit ganska upphängd på göken…

Nåja, nu står i alla fall undertecknad vid en flodbädd och lyssnar på fåglarnas musikaliska gnosis. Just denna flodbädd tillhör en biflod till Wisła, och kallas för Białucha. Namnet (biała betyder vita) anspelar tydligen på flodens mjölkaktiga färg, som kommer av att sedimenten i flodbädden är riktigt på kalk. Lite längre norrut kallas samma biflod för Prądnik, och det ska enligt uppgift få de polska tankebanorna att associera till snabb ström. Även Białucha är väldigt snabb, men tyst och smidigt elegant. Men vem är det som sjunger där bort? Hallå, vänta på mig… En annan måste ju helst ordna in dig i ett fåglarnas sång-kartotek. Vänta. Ila inte så snabbt. Hallå…

Mellan arkiv och fiktion framträder verkligheten

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Sasja Filipenko
Kremulator
Ersatz förlag
Översättning av Mikael Nydahl
Utkom i oktober 2023

—

Varje stavelse i Sasja Filipenkos Kremulator stinker av en slags förtida förruttnelse. Men det är inte den olycksalige huvudkaraktären Nestrenkos oundvikliga död, som stinker. Det är Sovjetunionen, som kanske främst kännetecknas av våld mot sina medborgare, som stinker. Vi färdas från ryska revolutionen via inbördeskriget till det fullbordade Sovjetunionen i ett slags feberrus, väl medvetna om att slutet för Nesterenko inte kommer att båda gott.

Prosan i Kremulator väver en egensinnig väv, där vi kastas mellan förhör, protokoll och Nesterenkos skärvor av minnesbilder från sin tid i inbördeskriget, på flykt från Sovjetunionen och som emigrant i Paris. I hans landsflykt följer hans resonerande kring huruvida han torde återvända från Paris till Sovjetunionen, och hans uppriktiga oro för vad som kan stunda honom om han återvänder.

Vi ställs också inför den nya sovjetiska människan, som i sin oförmåga att känna empati och förståelse för livets ofta oväntade, och ibland även oönskade, skeenden, framstår som bottenlöst andefattiga och hopplöst okultiverade, ja, nära nog tölpaktiga.

Men navet i berättelsen är trots allt kärleken till skådespelerskan Vera som han träffade före inbördeskriget. Hon som ständigt sökte hans blick från sin upphöjda plats på scenen. Hon som agerade bara för honom, som om resterande del av publiken inte existerade. Och det är också kärleken till Vera som kommer att leda honom mot hans oundvikliga död.

Pjotr Nesterenko kan förefalla vara en helt osannolik person, en rödgardist som gick över till de vita, och som flydde för att sedan återvända och arbeta på ett krematorium och nattetid bränna kvarlevorna av dem som mördats i Stalins Stora utrensning. Men faktum är att Sasja Filipenko inte fabulerat ihop en orimlig saga, då han har utgått från det faktiska fallet Pjotr Nesterenko. I sitt författarskap låter Sasja Filipenko nämligen berättelserna ofta utgå från faktiska dokument och persongallerier från det sovjetiska arkivet, som sedan knyts samman med fiktion, och på detta sätt framträder diktaturens brutalitet oförblommerat.

Sasja Filipenko föddes 1984 i Belarus huvudstad Minsk (då Sovjetunionen) i en rysk-ukrainsk-belarusisk familj. Inledningsvis studerade han musik, men övergick till att studera litteratur. Som nyutexaminerad fick han uppdrag för den ryska TV-kanalen Pervyj kanal, innan han övergick till att arbeta för den oppositionella kanalen Dozjd. Under det belarusiska presidentvalet 2020 tog han tydlig ställning för den oppositionella presidentkandidaten Svjatlana Tsichanoŭskaja, samt aktivisten, musikern och dirigenten Maryja Kalesnikava. För sitt engagemang för ett demokratiskt och fritt Belarus kan han riskera upp till 20 års fängelse och han lever således i exil i Tyskland.

När jag läser Kremulator förs mina tankar ideligen till dagens Belarus, det land som har flest politiska fångar i världen, sett till sin befolkningsmängd. I skrivande stund pågår en våldsam jakt på oppositionella. Man kan få fängelse bara för att man andats något negativt om regimen. Men det är inte bara de i landet som riskerar att straffas för att de vill ha ett demokratiskt och fritt Belarus. Även de som flytt undan förtrycket hotas, då regimen menar att deras anhöriga och vänner kommer att kastas i fängelse om de inte återvänder. Flera av dem som fängslats får inte ha kontakt med omvärlden, och exempelvis Maryja Kalesnikava har inte fått prata med sina släktingar på över ett år. I Sovjetunionen utdelades liknande straff, att man inte fick ha kontakt med sina anhöriga, ett straff som ofta ledde till döden. Steget från dagens Belarus till den sovjetiska mördarmaskinen är inte särskilt långt.

Kremulator är översatt av den mycket kunnige och meriterade översättaren Mikael Nydahl, som även har översatt den likaledes viktiga romanen Röda Korset av Sasja Filipenko. Båda dessa romaner är utgivna av Ersatz förlag, som genom sin digra utgivning med översättningar av litteratur från Belarus, Ukraina och Ryssland gör en enastående insats för att stärka medvetenheten och kunskapen hos svenskar om dessa länder.

Musiken som motkraft

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Det är i musiken som krigets närvaro framträder som skarpast. Där tecknar sig dess grymma våld med detaljerad skärpa. Kanske är det just för att musik väcker känslor, som gör att krigets fasor träder fram. Eller är det så att all energi som kriget kräver, liksom frigörs under det att vi lyssnar och spelar, och på något oväntat sätt förenas vår oro i tonernas värld. Den tanken slår mig när jag i slutet av februari åhörde INSO-LVIV:s konsert på Lvivs filharmoni. Konserten hade som tema att ingjuta hopp och kraft till åhörarna, och Ukraina som helhet. Konserten inleddes med en tyst minut för de civila som dödats och för de stupade i kriget, därefter tog INSO-Lviv, under ledning av dirigenten Roman Kreslenko, med oss på en tur upp i bergen, till Karpaterna. Det är nämligen i bergen som man kan finna ny energi och kraft, förkunnade konsertens programblad. Publiken fick höra tonsättningar av Mykola Kolessa och Stanislav Ljudkevytj som i sina tonsättningar ofta hyllade bergens kraft. Konserten avslutades med ett bejublad framförande av Johannes Brahms fjärde symfoni.

INSO-Lviv har under hela anfallskriget turnerat flitigt runt om i världen. De har även besökt Sverige. Orkestern har på många sätt mognat sedan jag hörde dem senast 2019, och den trötthet man kunde ana när musikerna äntrade scenen, blåstes bort under konsertens gång. Deras energi fyllde onekligen varje åhörare.


INSO-LVIV (Fotograf: undertecknad)

Men kanske var det särskilt under en konsert på Lvivs Orgelsal, några dagar senare, som kriget bröt in, och på många sätt tog över, mitt medvetande. Konserten, som inleddes med ett tal av Taras Demko, Orgelsalens vice direktör, innehöll två mycket olika verk, ett svenskt och ett ukrainskt, som möttes i en vänskaplig omfamning. De två verken som framfördes av Luhansk filharmoniska orkester under ledning av fenomenale dirigenten Ivan Ostapovitj var svenske tonsättaren Staffan Storms Shattered Night, en pianokonsert i fyra satser, samt den ukrainske tonsättaren Zoltan Almasjis tredje symfoni kallad Seger (Переможної), som också hade världspremiär.

De båda verken är, Ivan Ostapovitj uttryckte efter konserten, mycket olika till sin karaktär. Storms pianokonsert vänder sig på många sätt inåt, medan Almasjis verk snarare vänder sig utåt, låter känslorna färdas mellan stämmorna, än genom spröda och skira toner, än med våldsamma uppbrott och utbrott. Trots deras olika uttryck känns dessa båda verk märkligt samstämda, som om de tillsammans höll upp varandra i en slags broderlig omfamning. Det är inte en tillfällighet att Storms verk framförs i detta sammanhang i Lviv, då det är tonsättarens uttryckliga önskan att få framföra verket som ett led i att visa sitt stöd till ukrainarna i deras kamp mot Rysslands krig mot Ukraina. Storm skrev symfonin 2010 med anledning av Gustav Mahlers 150-årsjubilem, och i Lviv var solist pianisten Andrij Makarevytj. Zoltan Almasjis symfoni, med dess dramatik och ljudliga landskap, skildrar krigets fasor, både de som sker på slagfältet och de fasor som utspelas i varje individs inre när flyglarmet ljuder eller minnesbilder av kriget, dödade eller stupade vänner och släktingar, tar över synfältet. Almasji leder oss genom det krigshärjade landskapet mot den oundvikliga ukrainska segern. Med sitt tydliga och berättande tonspråk, lyckas han skildra det som väldigt få reportage från Ukraina har lyckats med. Han river upp känslor och tankar om krigets fasor du inte trodde du förmådde känna eller tänka. Ristar känslorna på din hud. Kastar dig mellan hopp och förtvivlan. Denna symfoni borde turnera land och rike runt och sättas upp på alla konserthus och gator och torg runt om i världen, så att ingen lyckas med bedriften att tänka bort det brott som Ryssland begår mot Ukraina.

Hela konserten finns att höra här på ukrainska radions motsvarighet till P2. Ni kan också läsa denna längre recension på ukrainska.


Luhansk filharmoniska orkester, Ivan Ostapovitj och Zoltan Almasji (Fotograf: undertecknad)


Taras Demko (Fotograf: undertecknad)

Men det är inte bara konstmusiken som åskådliggör kriget. På en bar i stadens centrum samlas några musiker och sångare för en slags folkmusikalisk flashmob. Bland dem märkts Rost Tatomyr, Viktorka Titarova, amerikanen Benya Stewart, operasångaren Nazar Pavlenko, för att bara nämna några få. Kriget finns där, i dessa ukrainska folksånger, som så ofta handlar om sorg, saknad, längtan, smärta. Texter som skrevs för hundra år sedan, har aktualiserats. Någon av åhörarna börjar plötsligt gråta. Kanske känner hon igen en känsla i texten. Och som så ofta när det gäller musik, övergår hennes tårar i en tacksamhet riktad mot musikerna. Alla oroar sig för någon, har förlorat någon, är rädd för att bli inkallad… Kriget nämns nästan inte med ett ord, men svävar genom samtalen och sångerna, som en objuden och väldigt påfrestande gäst.

Men det var inte bara ukrainsk folkmusik som hörs. Bland musikerna återfinns nämligen även den krymtatariska sångerskan Safiye Lenter-Qize. Hennes sång, och hennes blotta närvaro, påminner om att Rysslands krig mot Ukraina började när de landsteg på Krym i mars 2014. Då Ryssland ockuperade halvön och fördrev alla oppositionella. Krymtatarena har sedan århundraden varit i opposition mot den ryska kolonialismen, och många valde att fly för att driva kampen om sin halvö från ukrainskt territorium. I den krymtatariska folkmusiken kan man tydligt höra bland annat turkiska och mongoliska element, och med sin pentatoniska skala upplevs harmonierna som exotiska för ett västerländsk öra. Men i samspel med de ukrainska sångerskornas karaktäristiska sångteknik, som kvällen till ära sjunger tillsammans med Safiye Lenter-Qize, infinner sig en kraftfull och medryckande sämja. I denna gemensamma sång förnimmer man tydligt Ukrainas mångfacetterade kulturella landskap.

Strax före utegångsförbudets inträde, vandrar musikerna, sångarna och de som lyssnat hem. Alla bär de med sig en liten del av kriget, men genom att forma sina erfarenheter till musik, skapar de en motkraft till allt våld som omsluter dem.

När man skildrar krigets närvaro i Ukraina är det lätt att hänfalla åt att framställa ukrainarna som offer utan motkraft. Men det är långt ifrån hur det i verkligheten förhåller sig. Ukrainarna har en utomordentlig förmåga att omforma sina tankar och känslor i kreativa projekt. Ovanstående är några exempel på hur ukrainarna bearbetar sina upplevelser genom kreativitet, som syftar till att övervinna rädsla och passivitet. Dessa berättelser, som åskådliggör ukrainarnas kraft och styrka, når sällan en publik utanför Ukraina, men de är likafullt en del av den ukrainska vardagen.


Benya Stewart med operasångaren Nazar Pavleno och musikerna Jurko Rymar och Josyp Sova. (Fotograf: Flo Itkina)


Viktorka Titarova (Fotograf: Flo Itkina)


Rost Tatomyr (Fotograf: Flo Itkina)


Rost Tatomyr och Safiye Lenter-Qize med Stanislav Kyryllov. (Fotograf: Flo Itkina)


Rost Tatomyr i högvarv under den beskrivna kvällen (Fotograf: Flo Itkina)

Något om Mahlers tvåa

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

CD of the day/Dagens CD…

… eller kanske inte. Egentligen gillar jag inte riktigt den här monoinspelningen från 1965. Sir John Barbirolli stönar och stånkar. Hornen knixar. Till och med cellon är ute och svirar runt. Men jag vill dela en bild på denna CD, eftersom jag förknippar symfonin med en av de mest fantastiska Mahler-upplevelser jag har haft.

Det var i juni förra året när Krakóws filharmoni orkester, under ledning av den mycket begåvade och inkännande dirigenten Alexander Humala, framförde denna symfoni, som på något sätt ledde mig in den Mahler-mani som jag nu när. Det var inte så att det var första gången som jag fick möjlighet att höra Mahlers musik på konsert. Nej då, jag har haft möjligheten att åhöra flera framförande med hans symfonier, och jag hade redan en släng av Mahler-mani, men denna konsert satte mig på plats. Den är för evigt inristad i mitt minne som en av de mest storslagna musikupplevelser jag har haft på konsert. Allt var perfekt. Inga horn som knixar. Cellon så vackert dov som man kräver. Ja, allt var enastående briljant.

Du frågar mig om jag grät (så som jag gjorde härför leden när jag lyssnade på samma orkester framföra Mahlers fyran), men jag kan inte svara på det, enär jag inte kan erinra mig hur det förhöll sig med den saken… så upptagen var jag av musiken under detta framförande. Jag var helt enkelt bergtagen (vilket faktiskt är ett passande begrepp för just Mahlers musik).

När jag lyssnar på denna “dagens CD” tänker således tillbaka på den konserten. Min hjärna söker sig dit, och även om mina öron hör något annat, spelar mitt inre likväl den konserten.

Länk till information om konserten Krakóws filharmoniska orkester (Filharmonia krakowska).