Det är när jag sitter bland blommorna på en äng i Krakóws utkant som det plötsligt slår mig att jag inte alls känner till vad ordet “äng” egentligen betyder eller ens varifrån det kan härröra. Av någon anledning har det aldrig fallit mig in att ordet kommer från någonstans, utan jag tycks sedan gammalt landat i någon slags slutsats att det måste röra sig om ett ord med synnerligen uråldriga anor.
Kanske kan min förnimmelse om ordets uråldrighet helt enkelt förklaras med att mitt efternamns förled innehåller en “äng”, eller rättare sagt “eng”, och att jag följdaktligen uppfattar ordet som extremt efterhängset, så som uråldrighet ofta tar sig till uttryck. Eng- har ju följt, eller möjligen förföljt, mig var än jag har styrt min kosa. Det är dock inte något jag beklagar, ty den inre bild förledet till mitt efternamn ger är något vackert med gräs som vajar i vinden, blommor som blommar och överhuvudtaget förhållandevis vidsträckt och elegant.
Efter att ha gjort en liten undersökning finner jag att ordet “äng” mycket riktigt har uråldriga anor, och det kan härledas till både forsvenskans “æng” och fornnordiskan “eng”. Med andra ord fanns ordet “äng” redan innan det blev belagt någon gång på 1200-talet. Ingenting av detta överraskar mig. Men det är när jag kommer till betydelsen av ordet känner jag mig plötsligt börjar känna mig helt desorienterad. Det visar nämligen att ordet med största sannolikhet betyder “krökning”, “böj” eller “kröka sig” och det vet man genom att det finns ett tydligt släktskap med det grekiska ordet “ankon” som betyder armbåge. Man kan därtill tydligen också se ett samband med det grekiska ordet för “dal” (“ankos”). Förvirringen stiger.
För att komplicera bilden ytterligare kan jag tillägga att även det polska ordet för “äng” (“ląka”) också anspelar på något som kröker sig. Även i det alltid lika trilskande litauiska språket finner vi att ordet för “äng” (“lanka”) betyder “böj”. Och likaså i ukrainskan anspelar ordet för “äng” (“лука”) på “böj”.
Det är sålunda felaktigt att associera ordet “äng” med något vidsträckt och vackert, utan ska istället betraktas som krökt, böjt och möjligen allmänt tillkrånglat. Detta passar förvisso min personlighet något bättre, men jag måste ändå tillstå att denna kunskap skapar en smula indignation.
Nå, förklaringen till varför förledet i mitt efternamn snarare går att härleda till något böjt och krökt än vackra vidsträckta vyer är förstås att ängar tidigare främst uppstod där floder eller vattendrag krökte sig. Återkommande vårfloder bidrog helt enkelt att träd inte kunde växa sig höga. Därmed uppstod ängar på dessa platser. Ängar har, läser jag, dessutom brett ut sig genom människornas försorg och är inte någon slags uråldrig mark likt skogen.
Tänk, där ser man.
