På ett fält, där havrens ax redan förefaller vara färdiga för skörd, syns några blå pigga växter titta fram. Ja precis, visst är det blåklinten som blommar. Blåklint är väl en växt som de flesta svenskar ännu förknippar med ett politiskt parti som nuförtiden dock hellre verkar vilja associeras med ett stort L som behöver banta, än med den smäckra blåklinten.
Men visste ni att blåklint tidigare faktiskt associerades med en kentaur, ja, ni vet den där hästmänniskan som återfinns i grekisk mytologi. Man hade nämligen hoppat i galen tunna och antagit att blåklinten ingick i klintsläktet (Centaurea) och blomman fick därmed det latinska namnet “centaurea cyanus”. Kentauren i namnet går att härleda till kentaurernas anfader Chiron som tydligen ska ha gett människorna kunskap om medicinalväxternas kraft. Men idag vet man förstås bättre och blåklinten betraktas inte längre som en art i klintsläktet, vilket också lett till att den inte längre associeras med kentaurer.
Sålunda kallas blåklint idag istället för “cyanus segetum” på latin. Den observanta har nog redan noterat att “cyanus” har följt med från den gamla beteckningen, och det visar sig att även det kan härledas till en mytologi, med då det romerska. I den lär det återfinnas en berättelse om Flora, växternas gudinna, som uppvaktades av någon slags demon som föredrog att klä sig i blått och därav kallades för Farbror Blå, fast på grekiska, vilket gav Kyanos (Κυανός). Demonen blev tyvärr alltför upptagen av sin kärlek till Flora, vilket gjorde att denne underlät att ta vara på sig själv och skulle slutligen förgås på ett fält. Floras sorg visste inga gränser, och hon lät transformera demonens kropp till en blomma. Och på den vägen har vi alltså fått blåklint på nästan varje fält.
