viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 3 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På ett fält inte alltför långväga från där jag bor, sprang, eller kanske snarare, cyklade jag idag på några stenblock från Småland. Tack och lov var de tydligt utmarkerade, bakom ett staket samt med tillhörande informationsskylt, så någon kollision var det inte tal om. Jag hade troligtvis trampat förbi stenarna om det inte vore för att det på skylten stod ordet “Skandynawii” med fetastil. “Skandinavien, här?” tänkte jag förbryllat. Och det visade sig, efter att jag studerat skylten en stund, att stenarna som låg i prydliga rader var en slags naturens import från norr.

Berättelsen tar sin utgångspunkt från begynnelsen av inlandsisens tid, alltså ungefär för 2,6 miljoner år sedan, under den period som kallas för kvartär. Jag tror att varje svensk har läst och hört tillräckligt om istiden och hur isen bildades och drog med sig allsköns bråte, så vi lämnar en redogörelse för det därhän. Bland alla grejer som isen tog med sig, när den bredde ut sig från norr och söderut, var stenar. Men som alla vet bedarrade inlandsisen, smälte bort och lämnade kvar det bråte den dragit med sig (får mig osökt att tänka på många turistgrupper som besöker Kraków). De sex stenbumlingarna som jag snubblade över idag anlände sålunda tillsammans med inlandsisen.

I Polen kan man faktiskt hitta flera exemplar av det bråte som inlandsisen släpade med sig. Och tydligen uppskattar polackerna dessa rester så pass mycket att de nästan verkar tillbedja dem, ja, i alla fall gäller det för den största av alla stenblock, som släpades hit för några hundratusentals år sedan. Stenblocket återfinns i byn Tychowo i Västpommern och kallas för Trygław efter den slaviska guden Triglav. Denne trehövdade gud tillbads i just det området, och i staden Szczecin fanns det fram till 1100-talet en staty över Triglav. Men att tillbedja olika gudsbilder uppskattades inte av kyrkan och därför lät en tysk biskop förstöra statyn.

Men hur kommer det sig då att stenblocket från Skandinavien har uppkallats efter denna gud? Jo, på 1800-talet monterade en grupp tyskar ett krucifix på stenblocket, samt en plakett som snusförnuftigt tillkännagav att avgudadyrkan och syndigt beteende rådde på denna plats innan jesus kom och begravde Triglav under stenblocket. Man kan ju anta att herrarna som författade texten till plaketten inte hade särskilt stor tilltro till inlandsisen. Nåväl, än idag pågår det någon form av tillbedjan vid stenblocket från Skandinavien, ty varje år på Alla helgons dag hålls det en mässa vid stenen. Och dessutom är stenen upptagen på listan över naturminnen i Polen, samt ingår sedan 1996 i byn Tychowos vapensköld.

Dagens anteckning – 2 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Plötsligt bryter en välkänd signatur fram genom forsen av fåglarnas olika harmonier. Det är göken som äntligen tagit bladet från munnen, eller rättare sagt, från sin näbb, och låter sin måhända något enformiga och vemodiga sång kokoa någonstans bland träden. Med andra ord är det idag gökdagen, ja, det var så man förr kallade den dag då man hörde årets första gök gala.

Göken finns ju förvisso även i Sverige, men det är först här i Kraków som dess sång blivit mig kär. Kanske är den mer utbredd här omkring, eller så var jag tidigare bara dålig på att uppskatta dess tvåtonssång. Och kanske är det också så att jag värdesätter den mer idag, då den gärna för mina tankar till Gustav Mahler, vilket jag ägnar mig åt med förtjusning.

Göken förekommer nämligen i många av Mahlers tonsättningar. Måhända tyckte han lika mycket om den som jag gör. Det mest välkända gökmotivet bland Mahlers tonsättningar återfinns rimligtvis i hans första symfoni (1887-1888), där man skulle kunna säga att klarinetten för gökens talan. Därefter sprider sig gökens koko genom hela första satsen. Ja, det är nästan som om den lägger ägg mångenstädes och följaktligen dyker upp där man minst anar, precis som riktiga gökar gör.

Men det finns även andra verk av Mahler där göken gör sig påmind. Som exempelvis i sångcykeln “Des Knaben Wunderhorn” (ungefär “Pojken med det magiska hornet”) för orkester och sopran eller baryton, som tillkom ungefär samtidigt som första symfonin. Här får vi egentligen inte förmånen att höra så mycket av gökens sång, men i alla fall smaka lite på dess karaktär. Sången “Lob des hohen Verstandes” (kanske ungefär något i stil med “Prisad vare det stora intellektet”) inleds med att en gök och en näktergal beslutar sig för att tävla mot varandra om vem av dem som har den finaste sången. På gökens anmodan väljer de åsnan som domare, eftersom åsnan har två stora öron och därför kan höra mycket bättre än andra, menar göken. Näktergalen går med på detta, möjligen för att han är lite väl styv i korken och tror han redan tagit hem spelet. När åsnan väl anlänt inleder näktergalen sin skönsång. Han sjunger och sjunger, tills åsnan nästan baxnar. “Jösses, vad komplicerat”, stånkar åsnan. “Jag blir bara helt förvirrad. Vad försöker du egentligen säga?” fortsätter åsnan. Nu tar göken vid och sjunger sitt koko först en gång, sedan en gång till och därpå ytterligare två gånger. Åsnan är exalterad och konstaterar att han med sitt fulla intellekt kårar göken till vinnare, även om det kostar ett helt rike.

Texten till sången är dock inte Mahlers egen, utan kommer från en samling med tyska folkvisor som publicerades i början av 1800-talet. Men musiken är omisskännligt underbart mahleriansk. Hela sångcykeln är därjämte väl värd att lyssna på, då den på många sätt leder fram till hans efterföljare tonsättningar.

Dagens anteckning – 1 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nu blommar eken. Nej, det är ju inte något idiom, men borde vara det enligt min mening, ty ekens blommor ankomst är ett säkert tecken på att försommaren finns runt knuten. Eken har faktiskt två sorts blomning, hanarnas och honornas, som sker samtidigt på samma träd. Eken är nämligen en sambyggare, alltså både hanar och honor finns i samma träd. Men deras blommor liknar inte varandra. Hannarnas blommor är långa och iögonfallande gula hängen, som blir upp till två centimeter långa. Några lyckades jag fånga på bild idag under min cykeltur längs med Wisła. Honorna är mer blygsamma, då deras blommor är försumbart små och aldrig blir större än någon millimeter. Om du ändå skulle ha förmågan att upptäcka dem med blotta ögat skulle du kunna se att deras blommor har en särdeles vacker djup röd ton.

Men det är kanske inte blommor man i första hand associerar eken med, utan dess förmåga att åldras med värdighet. Ju äldre den blir desto vackrare och mer respektingivande blir eken, tycks det som. Det är nästan så att man avundas dem denna förmåga att stolt bära sin ålder. Som till exempel Europas äldsta ek, som växer i en liten by i östra Litauen. Eken kallas för Stelmužė-eken, efter det samhälle där den har sin boning. På höjden mäter den 23 meter och omkretsen lär var 3,5 meter. Det råder lite delade meningar om hur gammal den torde vara, men vissa bedömare uppskattar att den är 1500 år gammal, medan andra kommit fram till att den kan vara runt 2000 år gammal. Tyvärr går det inte att göra en mer precis åldersbestämning än så, då den ursprungliga delen av stammens innandöme har avlägsnats.

Fast om sanningen ska fram så är den ganska mossbelupen vid detta lag, och dessutom mumsar olika sorters svampar och insekter ideligen på den, så det där med att den har åldrats med värdighet är kanske att ta i. Men nog är det mycket respektingivande ändå, att nå en så ansenlig ålder och att framhärda trots att det växer mossa eller om svampar och insekter tuggar på en.