Sedan gammalt har jag varit ganska disträ, eller kanske bättre uttryckt, tankspridd. Redan när jag knatade på barnsben hade jag för vana att förlägga både föremål och olika göromål på olika platser där de inte hörde hemma. Under en tid trodde jag att det kanske skulle bli bättre med åldern, men det verkar som om min tankspriddhet tar sig allt mer envetna former. Detta har lett till att jag alltid haft ett ganska problematiskt förhållande till verbet “att glömma”, och det är kanske också av den anledningen som jag aldrig undersökt ordets etymologi närmare.
Men som så ofta med ords härkomst innehåller även det förargliga “att glömma” riktigt amusanta delar. Visste du att ordet faktiskt har sin tillblivelse i verb som rör fest och glam. Ja, du läste rätt. Man har nämligen lyckats fastställa att “glömma” är en avkomma till det isländska ordet “gleyma”, som inte betyder att glömma, utan att stoja, vara uppsluppen och direkt glad. En annan nära släkting till både glömma och gleyma är “glaumr” (likaså isländska) som betyder skämt eller lek. Och släktträdet växer vidare, ty här finns också en gren där “glý” (som betyder glädje) bor. Denna har å sin sida vuxit upp ur det äldre grekiska ordet för skratt (“khlev́ē”).
Det är dock en gåta för mig hur det svenska verbet “att glömma” fått så märkliga släktingar, eller om det är tvärtom. Men nästa gång jag förlägger något föremål eller tappar bort något göromål bland mina tankspridda tankemönster, ska jag försöka påminna mig om (vilket dessvärre inte är min bästa gren) att glömma faktiskt har sin uppkomst i… äsch, vad var det nu igen…
—
Som illustration till dagens anteckning får ni detta virrvarr vars namn jag dessvärre glömt
