viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 3 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Idag, för exakt 231 år sedan, uruppförandes Joseph Haydns (1732-1809) 101:e symfoni kallad “Klockan”, på tyska “Die Uhr”, men eftersom den framfördes för första gången i London är den kanske mer känd under sitt engelsk namn “The clock”. Det blev en formidabel succé. Haydn var ju då något av en superstjärna. Publiken blev så begeistrad att de begärde att få höra den andra satsen som extranummer. Det är också denna sats som gett symfonin sitt namn, ty man torde helt sakna känsla för både takt och ton om man i den satsen inte lyckas höra en tickande klockan.

Den första satsen (Adagio – Presto) inleds dock i en oroväckande, melankolisk stämmning, med sorgliga suckar och bedrövade huvudskakningar. Men så plötsligt, som så ofta med Haydns symfonier, spricker himlen upp med ett vackert och lyckligt leende och vi dansar fram över en blomsteräng prydd i blomstrande prakt. De melankoliska tonerna gör sig dock då och påminda, men jagas gång på gång result bort av Haydns glädjeskutt.

I den andra satsen inleder violinen och forgotten en särdeles intressant och rytmisk dans. Och nog hör man ett lekfullt tick-tack. En oboe lägger sig i konversationen med en lång utdragen ton, samtidigt som stråket och fagotten tickar på. Men snart blir oboen barskt tillrättavisad och följer med i de andras tickande. Nu vill flöjten också ticka, men lite på sitt eget sätt och det verkar som om stråket och fagotten kan tolerera det. Och nu är det plötsligt förfärligt många klockor som konkurrerar om utrymmet. Tick-tack-tick-tack hörs det från varje vrå av orkestern.

Tredje satsen (Menuetto. Allegretto) slår ner klackarna i golvet. Nu får det vara slut med tramset, tycks den säga. Men Haydns lekfullhet ligger alltid på lur. Plötsligt utkristalliserar sig nämligen en lite tafatt melodi framförd av flöjten, följt av ett klumpigt ackompanjemang av orkestern. Men snart hittar de tillbaka till tonerna och allt låter som man förväntar sig att en symfoni ska låta. Detta är ett typiskt exempel på Haydns humor.

Finalen (Finale. Vivace) är grandios på det sätt som Haydn föredrog den, nämligen med flera muntra förvecklingar och kvickheter. Och det är självfallet så att man har en uppsluppet leende på läpparna när de sista tonerna klingar ut.

—

På fotot syns dock inte partituret till nämnda symfoni, utan det föreställer Haydns sista visitkort.

Dagens anteckning – 2 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På min väg hem från jobbet genom staden, möts jag av vårens febrila aktivitet. Hon har bråda dagar nu, men ännu så länge har hon inte lyckats byta ut trädens nakna grenar mot knoppar i Planty. Men bofinken har hon övertalat att sjunga sin snirkliga och lite forcerande vårvisa. Skyndsamt hoppar bofinken från gren till gren, fullt koncentrerad på sina olika vårbestyr. Det är nästan så att man känner lite oro för bofinken, den är så tidigt ute med sina vårliga göromål. Tänk om vintern vänder åter? Vad händer då med bofinkens alla planer och sånger han satt på sin repertoar?

Just det tycks också poeten Jan Brzechwa (1898-1966) kontemplerat över. I hans dikt “Ptasie plotki” (“Fågelskvaller”) från 1946 möter vi en liten bofink som sitter i en ek och oroas över att han ska bli sjuk. Tänk om jag blir förkyld och hes, tänker bofinken. Vad kommer då att hända med min konsert nästa vecka? Dessa grubblerier överhörs av en tjuvlyssnde blåmes, som ju är väldigt snabbfotad, eller snabbvingad, vilket kanske gör att det är lätt att dra förhastade slutsatser. Blåmesen förilar sig sålunda och tror att bofinken verkligen är sjuk. Han flaxar iväg för att underrätta domherren, som i sin tur berättar detta för en stare, som tydligen sitter på en dysterkvist och uppfattar det som att bofinken redan är död. Staren underrättar näktergalen om bofinkens bortgång, som i sin tur ber en sparv att bygga en kista åt den döda bofinken. Bofinken sitter dock fortfarande kvar i sin ek, fullkomligt ovetande om hela missförståndet. Men så plötsligt underrättas han om att konserten är inställd eftersom bofinken är död.

Men som tur är detta bara en barn(!)dikt, och vi får hoppas att bofinken slipper att bli förkyld eller att, gudbevars, flaxa vidare innan den stora vårkonserten går av stapeln. Slutsatsen man kan dra av denna dikt är att man inte borde måla fan på väggen, eller väcka den björn som sover, eftersom lätt kan bli som att gå ur askan i elden.

Dagens anteckning – 1 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Över nejden fäller våren ut sitt flor, lägger ett tunt dis mellan kullarna, som gör tillvaron lite mer vänligt luddig. I buskagen hörs småfåglarnas pratglada tjatter, och under dem syns några modiga snödroppar kika fram. Åkrarna visar stolt upp sina nyplöjda fåror, dit grödornas snart gör sitt efterlängtade intåg. Men trädens grenar spretar ännu naket mot himmelen. Månne är de visa av erfarenhet att vinterns regim snart kan återkomma. Blott några enstaka har fällt ut sina ludna knoppar. Men alla verkar ändå tala med samma tunga, att vårens första månad har anlänt.

Månaden mars är dessvärre uppkallad efter stridsguden Mars i den romerska mytologin, men krig är ju något som vi frossar i för stor omfattning, enligt min mening, så låt oss istället vända oss till språk i vår närhet som valt andra associationsbanor för denna månad. Som exempelvis ukrainskan.

På ukrainska kallas marsmånad för berezen’ (Бе́резень). Detta trevliga månadsnamn går att härleda till det urslaviska ordet för björk. Man kan nu hoppa i galen tunna och anta att månaden kallas så för att björkens knoppar skulle, under synnerligen goda omständigheter, veckla ut sina skrynkliga små blad redan denna månad. Men det finns även andra teorier. Några menar att namnets härkomst går att finna i att man vid vårstädningen bränner gamla grenar, som exempelvis björk. Ytterligare andra hänvisar till att det är under mars som saven vaknar i björken. Användningen av ordet berezen’ i ukrainska språket är uråldrig, och går att härleda tillbaka till Kyjivriket. Det har dock förekommit tider då “marts” dominerade i vissa kretsar, men det är ett minne blott.

I litauiska språket har man istället låtit sig inspireras av fåglar, nämligen råkorna, som också är mycket aktiva under den tidiga våren. Marsmånad kallas för “kovas” av litauerna. Precis som ukrainarnas berezen’ lär kovas ha gamla anor, men jag har dessvärre inte lyckats hitta några trovärdiga källor som svarar på varför månaden heter som den gör på litauiska, eller när namnet kan ha uppstått. Nåväl, vissa frågor gör sig alldeles utmärkt obesvarade. De tar istället ut en på en angenäm resa på fantasins egensinniga atlas.