Nu har det ju omnämnts tidigare, men det var en dag som denna, nämligen i mars för elva år sedan, som jag gick in genom konstmusikens väldiga port och stängde dörren bakom mig. Man skulle kunna tro att det är lite enahanda här inne, men konstmusik är en mycket eklektisk konstform och jag är konstmusikalisk allätare, så jag har aldrig tråkigt.
Nåväl, den som höll upp dörren och som också hjälpte mig att stänga den var Johann Sebastian Bach, under ett Bachmaraton i Lviv. Jag har därför ett mycket speciellt förhållande till hans musik, och kanske särskilt i just marsmånad, eftersom det är ett slags jubileum som jag gärna firar. Och glädjande nog arrangerar Musikaliska Akademien i Kraków årligt återkommande festival till hans ära varje år. Ikväll inleddes sålunda den trettonde upplagan av deras Bachfestival med en bejublad konsert med akademins studentorkester på tidsenliga instrument under ledning av Marek Toporowski. På programmet stod följande verk av Johann Sebastian Bach: Orkestersvit nr 3 i D-dur (BWV 1068), Partita i c-moll (BWV 997) och som avslutning “Tönet, ihr Pauken! Erschallet, Trompeten!” (BWV 214). Som förväntat framfördes alla tre verken med den inlevelsefulla entusiasm som bara unga engagerade studenter kan uppbringa.
Alla tre verken är värda en närmare presentation, men eftersom jag inte vill trötta er med mitt docerande får vi nöja oss med att bekanta oss med det sistnämnda verket. På svenska skulle titeln kunna översättas till “Ljuden, ni pukor! Skalla, trumpeter!” och det är verkligen just pukorna (eller timpani) och trumpterna som leder oss in i tonsättningen. Ibland ser man även titeln “Födelsedagskantat för drottning Maria Josepha” och det beror på att Bach skrev kantatet till Maria Josefa av Österrike år 1733. Men sanningen att säga var hon inte drottning när stycket skrevs. Det blev hon först något år därpå när hennes make August III, efter visst bestyr, valdes till kung av Polen. I och med att hon kröntes till Polens drottning, blev hon också den (hör och häpna) sista på den posten. Fast det kunde ju ingen veta då.
Men låt oss återvända till själva kantatet. Den uruppförandes i Leipzig på legendariska Zimmermannsches Kaffeehaus under ledning av Bach själv. Handlingen i kantatet rör sig kring fyra gudinnor i romersk och grekisk mytologi, som var och en härskar över krig, fred, vishet och ryktbarhet. Bach ägnade sig ofta åt återbruk, och i första satsen kan den skarphörda identifiera att han lånat både arior och timpanisolo från Juloratoriet (BWV 248). Det är pampigt utan att vara det minsta pompöst. Under kvällens konsert framfördes detta kantat med enastående energi och med exceptionell briljans. Och jag kan lova att temperaturen i Musikaliska Akademiens aula steg åtminstone tio grader under den sista satsen!
