Under Piłsudski-bron har isen bildat ett lapptäcke med sina flak. Ett osymmetriskt mönster av vita och grå sjok, som långsamt följer Wisła från söder mot norr. Det mörka vattnet skymtar på sina håll fram. I mars 1941 tvingades Krakóws judar färdas på just denna bro mot gettot i Podgórze. På en kornig film från tiden, filmad av en tysk soldat, syns utmärglade hästar dra vagnar över bron fyllda med de vettskrämda människornas bohag. Vissa hade inte tillgång till hästar, utan fick använda skraltiga kärror. Några släpade det de ägde med sina bara händer. De hade alla slitits från sina hem, i den judiska stadsdelen Kazimierz eller andra delar av staden. Det här var inledningen av det som tyskarna kallade för den slutliga lösningen, den som i det närmaste skulle utplåna judarna från Europa. Det som vi idag kallar Förintelsen. På dagens datum hedras dess offer med en internationell dag för hågkomst.
Varje gång jag går över Piłsudski-bron färdas mina tankar till de judar som berövades sina liv, och till omvärldens passivitet som utmärkte dåtidens attityd mot judarnas lidande. Minnet av Förintelsen är påtaglig i Kraków, inte bara på dagens datum. I min stadsdel finns flera minnesmärken och likaså plaketter som berättar om Förintelsen. Staden har ett antal museer och snart kommer ytterligare ett museum öppnas samt ett nytt minnesmärke resas vid resterna av koncentrationslägret Płaszów, som ligger ett stenkast från min bostad. Minnet av Förintelsen är därför påtagligt årets alla dagar i Kraków.
Men det är lätt att känna viss misstänksamhet kring hur minnet av utplåningen av judarna används för ekonomisk vinning. Det finns nämligen en stor Förintelse-turism, som blivit hjälpt av filmen “Schindler’s list” (från 1993). Ibland undrar jag om det är viljan att förstå antisemitismen eller nyfikenheten på filmen som lockar vissa turister. Därför drabbas jag ofta av tvivel att Förintelse-turismen verkligen tjänar syftet att upplysa om antisemitismens konsekvenser, eller om det finns de som företar sig resan hit för att få uppleva lite spänning. Ja, jag är rädd att sådana människor faktiskt finns.
På samma sätt kan man fråga sig om en dag som denna, Förintelsens minnesdag, kan leda till att man årets övriga dagar försummar att skänka alla mördade en enda tanke. Jag vill tro att det inte förhåller sig så, men det hjälps inte, för man kan med viss rätt tvivla på människors förmåga till inlevelse.
Just det senaste är kanske särskilt påtagligt i våra tider, då antisemitismen åter igen syns på gator och torg. Hur man åter angriper judar runt om i världen, och hur många försvara dessa angrepp med att peka på Israel. Allt detta tycks dessutom bygga på en slags förnekelse av att antisemitismen ens existerar.
Men människorna som tvingades från sina hem de där dagarna i mars 1941 hade inte lyxen att förneka antisemitismen. De mördades av den antisemitism som lever än idag.
