Plötsligt har en av de vise männen lyckats med konststycket att fastna i en rosenbuske med sin långa röda mantel av siden. Taggarna har snart tagit ett fast grepp om manteln som den vise mannen, med kronan på sned, förtvivlat drar i. Situationen ser ganska hopplös ut, men så dyker liemannen upp och räddar den vise mannen ur knipan. Den vise mannen kutar vidare med manteln svängande runt sina ben och liemannen hytter triumferande med sin lie.
Ett sådant litet skådespel kan man få bevittna om man är klok nog att följa med på en den årliga julsångsparaden, “Pochód kolędnicy” som arrangören Krakóws museum kallar den, vilken utgår från muséet Rydlówka med stadsmuseet på Rynek główny som mål. I täten för paraden går stjärnbäraren, “gwiazdor” på polska, med en färgglad stjärna som snurrar i den kyliga vinden. Bakom honom syns änglar, björnar, getter, djävular, olika drakar och monster, hästar samt spelmän och sångare.
Det är ett färgsprakande spektakel som går längs med gatorna. Under paradens gång får man sjunga med i alla de underbara och anrika polska julsångerna, så som “A wczora z wieczora”, “Bóg się rodzi”, “Przybieżeli do Betlejem” och många fler. Om man inte kan texterna eller inte lyckas snappa åt sig sånghäftet, kan man ju alltid tralla med ordlöst. Ty det är väldigt svårt att inte ryckas med av den uppsluppna stämningen, så innan du vet ordet av både sjunger och dansar du samt skrattar förtjust när någon drake försöker skrämma dig med sina bjällror och stora gap.
Traditionen att anordna dylika parader med julsånger har gamla anor och kan mycket väl ha, som jag skrev för några dagar sedan, ett förkristet ursprung. Traditionen har dock förändrats genom årens lopp, men kärnan i paraden är sångerna och de olika skådespel som deltagarna spelar upp, där ondskan på ett eller annat sätt skräms bort. I Sverige hade vi faktiskt liknande parader innan vårt moderniserade luciatåg tog över seden att sjunga och tåga. Fram till 1900-talets början handlande det nordiska luciafirandet också ofta om att skrämma bort onda andar, djävulen eller onda häxor och tågen tycks ha varit mer uppsluppna och galna än dagens ganska tillrättalagda luciatåg. Men då som nu handlad väl dessa parader om att skapa en form av gemenskap.
När jag idag så befann där mitt i julsångsparaden, fullkomligt inbegripen med att sjunga, dansa runt så gott jag kunde, skratta så jag kiknade åt de olika monster som skämtsamt skrämde upp oss som vandrade med i paraden, kände jag mig plötsligt helt inkluderad, ja, faktiskt även omfamnad av denna polska tradition, som om jag alltid hade varit en del av denna sedvänja. Tänk ändå vad lite sång och dans kan skapa!
Tre sista bilderna är fångade av Gustav Söderström.