viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 13 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På tåget mellan Kraków och Katowice var det nästan tomt i förmiddags. Brevid mig satt en äldre herre, ja, en riktig herre var det, med grå mustasch, iklädd manchesterbyxor och vindtät jacka. I handen höll han en mapp av genomskinlig plast, och i dess hölje låg två små handskrivna lappar. Kanske hade han lämnat in en ansökan av något slag någonstans. Mappen föreföll nästan provocerande tom och något fick mig att tro att den inte hade varit det när han åkte åt andra hållet, alltså in till Kraków. Nå, när vårt tåg glidit förbi de sista spåren av Kraków slöt han sina ögon med en uppenbar avsikt att träda in en välbehövlig tupplur. Han hade säkert varit uppe sedan arla morgonstund, tänkte jag, för han såg ut som typen som går upp med tuppen. Men hans tuppluren varade inte länge, ty den avbröts redan i Trzebinia, där han med bestämda kliv steg av tåget och vaggade fram över perrongen bort från stationen.

I hans ställe dök en familj upp. Mor och far var i över medelåldern och barnen redan övermogna. Pappa hade långt skägg och en hårdrockströja. Familjen pratade en stund innan de sögs in i sina mobiler. Fast inte mor. Hon tittar ut genom tågfönstret. Följer landskapet och husen med blicken. Precis när de tystnade gled tåget så in i Schlesien, och himlen fick en annan ton något som sker varje gång jag åker denna resa. Men om förändringen i ljuset beror på jordmånen eller de omkringliggande slätterna vågar jag inte säga, men ljuset är likafullt ett annat i Schlesien. Nu är det möjligen också så att skillnaden i ljuset bara existerar i mitt inre. Katowice har nämligen blivit något av ett smultronställe för mig. Jag återvände ständigt dit, som om det vore något jag måste hämta, oklart vad. Kanske har det att göra med att jag förknippar Katowice med konstmusik, som är ett annat av mina smultronställen. Men dagens besök i Katowice var inte med anledning av musik, utan bara en avstickare i, eller möjligen från, vardagen.

När tåget så stannar på stationen sprids alla tågresenärer över staden som pollen om våren och sommaren. Var och en tycks ha sina egna platser att gro på. Och jag kan snart konstatera att allt är som sig bör i Katowice. Spårvagnarna skramlar fortfarande fram på tredje maj-gatan, och människorna är lika uppfylla av sina göromål som de är här i Kraków. Ingenting nytt under solen, som dagen till ära skiner genom ett tunt lager av moln. Jag trampar runt en stund i mitt smultronställe, tittar storögt på husen som egentligen inte är så märkvärdiga men speciella för mig för de finns i Katowice. Dagens enda egentliga nyhet var en träkyrka från 1400-talet, och att jag helt oväntat snubblade över några CD, bland annat med en inspelning av Franz Schuberts oktett samt Johann Nepomuk Hummels fagottkonsert. Något som jag kan tänkas återkomma till vid annat tillfälle.

Ser man på, även denna gång gav Katowice konstmusik.

Dagens anteckning – 12 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Dagen har omgärdats, eller kanske snarare, inhängnats av diverse frågor av administrativ karaktär, som gett mig den stora förmånen att få umgås lite med polska myndigheter. Och glädjande nog är det förhållandevis lätt att komma i direkt fysisk kontakt med dessa instanser i Polen. Så är det förvisso också i Sverige, men i Sverige verkar myndigheterna föredra telefon, chatt eller epost framför fysiska möten. Nåväl, jag ska inte klanka på Sverige, för det brukar sällan falla i god jord, och om det faller till jorden gror dylikt klank oftast bara till gräl. Och vad som fallit i jorden var också vad jag studerade idag under mitt besök på den utvalda polska myndigheten. I en kruka till ett ståtligt och förnämt fikonträd, som växte på icke nämnda myndighet, kunde jag nämligen skönja hur en liten enveten växt hade börjat gro.

I krukan hade nämligen en liten växt, som på latin getts namnet Kalanchoe daigremontianum, börjat kika upp ur jorden. Denna planta är ett vanligt inslag i många hem och bär också en uppsjö av mer vardagliga namn, så som livsblad eller tusenmoder, vilket anspelar på de små skott som växer kring dess blad. Vill det sig riktigt illa kan den bära flera tusen små skott, och den har dessutom väldigt lätt för att slå rot, vilket faktiskt också är till fötret. Själv kallar jag plantan för Napoleons armé, men jag har på senare tid förstått att det kan jag vara ganska ensam om. Hur det kommer sig att jag kallar plantan för Napoleons armé vet jag inte. Antagligen har jag snappat upp det från någon som antingen ville vilseleda mig eller så var det någon som själv blivit vilseledd. I vilket fall är det ett mycket passande namn på en växt som sprider sig alltför lätt, är ful, därtill knubbig och spinkig på samma gång samt är giftig.

När jag hade tittat en stund på den lilla inskränkande plantan i fikonträdets kruka, slingrade mina tankar sig vidare upp längs stammen på trädet och hela vägen till staden Hrádek nad Nisou i nordvästra Tjeckien. Det är nämligen där man kan hittat den äldsta fikonfossilen som ska härstamma från epoken Miocen, alltså för 25-5 miljoner år sedan. Tänk, ett fikonträd på en polsk myndighet kan alltså vara en avlägsen avkomma från ett träd som växte för så många år sedan. Tanken svindlar och plötsligt börjar mina små spörsmål och orosmoln lösa upp sig, för att ta sig ut på en färd längs med floden Neisse som har sitt utflöde från en litet samhälle kallat Nová Ves nad Nisou, som inte ligger långt från Hrádek nad Nisou. Och jag försätter genom Jizerbergen in i Polen och sedan balanserar på gränsen mellan Polen och Tyskland hela vägen till den tyska byn Ratzdorf, där jag sväljs av den mycket större floden Oder.

—

På fotot nedan syns dock varken Niesse, Oder, Napoleons armé, fikonträd eller polska myndigheter utan hemtama Wisła.

Dagens anteckning – 11 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I det grå skymningsljuset vid Piłsudski-monumentet i Kraków har man tänt röda och vita lyktor, och lagt en bukett med rosor i samma färger på monumentets sockel. Ett ungt par stannar upp och kvinnan rättar till bukettens rödvita band, innan paret ställer sig vid statyn av landsfadern Józef Piłsudski. I den skumma belysningen flyter deras mörka fysionomier nästan in i monumentets konturer, som om de två förenade sig med Polens kamp för självständighet, en kamp som idag firas för den 117:e gången.

Internationellt rapporteras det främst om den marsch som varje år går av stapeln i Warszawa, och orsakerna till det går väl delvis att finna i att den sker i huvudstaden samt att den arrangeras av en grupp som definieras som högerextrem. Det internationella intresset för marschen i Warszawa lyckas därför nästan helt utradera spåren i av alla de andra festligheter i Polen som inte alls har sin rot i högerextrema rörelser, utan istället är ett uttryck för en gemensam glädje över en vunnen självständighet.

Utanför praktiskt taget varje port i Polen har den polska flaggan sålunda vajat under flera dagar, och i varje stad har folket gått i parader för att hylla sin frihet. Gammal som ung har gått man och kvinna ur huse. Så också i Kraków, där man varje år firar att det var här som allt började. Det var nämligen i Kraków, eller rättare sagt i min stadsdel Podgórze, som vägen mot Polens självständighet inleddes. Löjtnanten Antoni Stawarz hade redan den 31 oktober 1918 beordrat sina styrkor att ta tågstationen i Płaszów i besittning (som ligger i utkanten av Podgórze), vilket de snart nådde framgång med. Utan att avlossa ett enda skott lyckades de skrämma de österrikiska trupperna på flykt. Ganska snart tågade löjtnanten med sina styrkor in mot Krakóws torg, Rynek główny, och de kunde snart hissa den polska flaggan. Elva dagar senare, alltså den 11 november 1918, tilldelades Józef Piłsudski ansvaret över de polska styrkorna, Österrike-Ungern kapitulerade och Polen hade vunnit sin självständighet.

Från en svensk horisont kan polackernas ivriga firande av självständighetsdagen te sig svårfattlig. Svenskar har ju inte något kollektivt minne om vad det innebär att vara ockuperad. Sverige har ju snarare varit ockupationsmakten som andra brutit sig fria från, jag tänker alltså närmast på våra norska grannar. Det är kanske därför som många svenskar verkar tro att det är något som blivit galet när folk viftar med sina flaggor. Men om man ser sig om i närområdet, så är det faktiskt så att Sverige är undantaget från regeln att ha varit ockuperat. Alla andra länder i vår närhet, undantaget Tyskland, har ockuperats av någon annan och har därmed tvingats ta till vapen eller ställa sig på barrikaderna och ibland tvingats offra sina liv för att uppnå frihet. Och i vissa länder, som Ukraina, måste man om och om igen offra sig för att få behålla sin frihet.

När jag så ikväll stod och tittade på det unga paret vid Piłsudski-monumentets fot tänkte jag just på den diskrepansen mellan den svenska föreställningsvärlden och alla våra grannländers erfarenheter, och jag tänkte att det ibland är viktigt att påminna sig om hur stor skillnaden är mellan våra olika utgångspunkter för hur vi ser på världen.

Dagens anteckning – 10 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nu vet jag inte hur ni inledde er vecka, men jag inledde den i sällskap med Gustav Mahlers “Lieder eines fahrenden Gesellen” vilket är en sångcykel som tonsattes mellan 1884-1885, under den tid som Mahler var dirigent vid operahuset i Kassel. Inspirationen till sångernas texter kom från en antologi kallad “Des Knaben Wunderhorn” som innehöll äldre tyska folkvisor. Antologin ska ha varit enormt uppskattad av Mahler och han återkom ofta till sångerna i denna samling. Men texterna till “Lieder eines fahrenden Gesellen” är författade av honom själv och därmed inte ett direkt lån från nämnda antologi.

Mahler skrev troligen “Lieder eines fahrenden Gesellen” under en tid när han plågades av kärleksbeskymmer. Målet för hans olyckliga kärlek var sopranen Johanna Richter som arbetade på operan i Kassel, men allt tyder på att hans kärlek var helt obesvarad. Sångcykeln, som består av fyra sånger, handlar alla om en ung resande (läs: handelsresande) man som besjunger sin olyckliga kärlek. Han försöker se all skönhet som finns i världen, men den tycks ha förlorat sin betydelse alldenstund han har förlorat sin älskade. “Är världen inte vacker?” utbrister han, men påminns så plötsligt om att utan sin kärlek kan han inte uppskatta världens fägring. Det är först i den sista av sångerna, när han ligger under en lind och låter blommorna falla ner över honom, som han åter lyckas insupa världens skönhet, och det med orden:

“Da wußt’ ich nicht, wie das Leben tut,
War alles, alles wieder gut!
Alles! Alles, Lieb und Leid
Und Welt und Traum!”

Som kanske kan sammanfattas som följer”

“Tidigare visste jag inte hur livet är,
Hur allting är, allting är åter gott!
Allting! Allting, livet, kärleken och sorgen
Och världen och drömmarna”

Han är sålunda botad från sin kärlekssorg.

Jag har sedan jag hörde “Lieder eines fahrenden Gesellen” för första gången brottats hur man bäst översätter titeln till svenska. Om man utgår från att texterna är självbiografiska passar kanske “En vandrares sånger” bäst. Men i titeln finns också ordet “gesäll” (“Gesellen”) som anspelar på en handelsresande av något slag. Kanske var det också så han såg på sig själv, som en handelsresande inom konstmusik, eller så ska man inte uppfatta sångerna strängt självbiografiskt som många faktiskt idag gör.

Musikaliskt är sångerna också mycket intressanta och antyder vilken väg Mahlers musik senare skulle ta. Alla sångerna har nämligen en nyskapande tonalitet, där varje sång avslutas i en annan tonart än den sången inleds med. Flera av temana i sångerna kan också spåras i hans senare tonsättningar.

Nåväl, min dag avslutades i en helt annan tonart än den inleddes, nämligen med ett bejublat framträdande av den ukrainska kören Homin (Гомін). Och mitt under konserten slog mig att världens skönhet faktiskt återfinns just i musikens kraft. Man kan undra varför Mahler inte tänkte på det när han skrev “Lieder eines fahrenden Gesellen”.

Dagens anteckning – 9 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Idag är det 87 år sedan Förintelsens första anhalt “Novemberpogromen”, eller “Kristallnatten”, inleddes. Under några dagar förstördes över 1000 synagogor och bönhus, nästan 10 000 butiker ägda av judar plundrades, tusentals judar arresterades och flera hundra skulle mördas under dessa dagar. Upprinnelsen till pogromen sas vara att en ung judisk man vid namn Herschel Grynszpan hade mördat en tysk diplomat i Paris. Men sanningen var istället den att nazisterna hade planerat en pogrom under lång tid. Mordet i Paris var bara en förevändning till att skrida till verket.

Bilderna på Herschel Grynszpan när han greps visar en ung stilig man med rädd, orolig blick. Hans ögon talar ett helt annat språk än en våldsmans. Men vem var då denne unge man? Herschel Grynszpan föddes 1921 i Hanover i en familj som hade utvandrat från Polen 1911. Fadern var frisör och familjen levde på de små inkomster som faderns salong gav. Trots att Herschel Grynszpan hade fötts i Tyskland tilldelades han aldrig tyskt medborgarskap. Efter första världskriget hade hans föräldrar nämligen tilldelats polskt medborgarskap. Det här innebar flera svårigheter för familjen, och Herschel Grynszpan upplevde redan i unga år hur antisemitismen letade sig in i varje vrå av hans liv. Det sägs att han ofta reagerade mycket starkt på all form av diskriminering som han, hans familj och andra judar utsattes för.

Herschel Grynszpan beskrivs som ett intelligent barn, men trots det slutade han tidigt i skolan. En av förklaringarna som ges till det är att han motsatte sig den kränkande behandling som han och andra judar utsattes för i skolan. Föräldrarna beslöt därför att Herschel skulle emigrera till Brittiska Palestinamandatet. Men trots att han gick i skola för att lära sig hebreiska och studera Torah fick han inte resetillstånd beroende på sin låga ålder. Föräldrarna ändrade då taktik och beslöt att skicka honom till Paris, där de trodde att han skulle skonas antisemitismen. Men de tyska myndigheterna gav honom enkom resetillstånd till Belgien, där han skulle bo hos en farbror. Herschel tog sig dock snart olovligen in i Frankrike, vilket innebar att han i praktiken var en illegal flykting, och därtill statslös, då han inte kunde förnya sitt polska pass. Hans tid i Paris präglades av ständig rädsla för att arresteras och utvisas till Tyskland.

Samtidigt hade resterande delen av familjen blivit offer för den ökande antisemitismen i Tyskland. Fadern hade förlorat sin frisörsalong och flera av hans syskon hade förlorat sina jobb. De tyska myndigheterna beslöt dessutom att alla polska judar skulle utvisas till Polen, och i oktober 1938 greps Herschels familj och 12 000 andra judar med polskt medborgarskap i Tyskland. De fråntogs sina ägodelar och sattes på tåg mot Polen. Men polackerna ville inte ta emot de förvisade judarna och deras situation var prekär. Familjen skrev till Herschel i Paris och berättade om sin svåra situation. Brevet måste ha väckt en storm av vrede i den 17 år gamla Herschel, och genom ett lån med motiveringen att pengarna skulle skickas till familjen, köpte han en revolver. Med den skulle han sålunda skjuta en tysk diplomat. Herschel greps omedelbart av fransk polis och han erkände direkt. Som skäl angav han att det var en hämnd för hur hans familj och andra judar behandlades. Herschel Grynszpan ställdes inför rätta och dömdes för mordet. När tyskarna tågade in i Frankrike ett år senare ställde de honom inför rätta ytterligare en gång och han dömdes till döden och skickades till koncentrationslägret Sachsenhausen. Hans öde därefter är okänt.

Kvar finns några få fotografier på en ung man med olyckliga och rädda ögon. Hans ögon bär på ett vittnesmål om hur han under hela sitt liv utsatts för systematisk antisemitism, på den kontinent som är vårt Europa. Låt oss aldrig glömma vare sig honom eller de antisemitiska brott som begåtts här.

Dagens anteckning – 8 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Gatlyktorna tecknar darriga steck över Wisłas yta. På avstånd hörs stadens muller, men på denna sida av Wisła, med utsikt mot Wawel, råder det ett särdeles lugn som egentligen förefaller ganska främmande i staden med sin aldrig sinande flod av aktivitet.

Genom tystnaden bryter en siren av okänt slag, det kan vara en ambulans eller polis på väg mot någon incident som inträffat, och sin vana trogen har förarna valt den högsta tillåtna ljudstyrkan på sirenerna. Mycket snart härskar signalen över praktiskt taget allt i den gemensamma ljudbilden. Som om sirenen tyckte att den ägde staden. Det finns säkert någon utredning som lyckats befästa att det krävs dessa starka signaler på polska utryckningsfordon, men mina öron kommer aldrig riktigt bifall deras ständiga gapande och väsnande. Jag håller för öronen när de passerar, ja, som en riktig lantlolla.

Man kan ju därför, med viss rätt, undra vilka lovord som den italienska futuristiska målaren och tonsättaren Luigi Russolo (1885-1947) hade yttrat om de polska utryckningsfordonens sirener, om han hade fått höra dem. Något säger mig att han skulle ha gnuggat händerna i ren förtjusning. Under 1900-talets början skulle han skapa världens första oljudsmaskin. Maskinerna var konstruerade som en låda med en väldig tratt och när han, eller hans samarbetspartner Ugo Piatti, vevade på veven som satt på lådans baksida alstrades ett herrans oväsen. Ljudet, eller kanske snarare oljudet, som kom ut skulle enligt Russolo återspegla stadens alla ljud. Han komponerade dessvärre flera verk till sina oljudsmaskiner, bland dessa verk finns ett tonsättning (?) med titeln “Mötet mellan flygplanet och bilen” (“Convegno d’aeroplani e d’automobili”). Sålunda skulle man kunna kalla Russolo för den första noisetonsättaren.

Jag måste tillstå att jag inte känner någon som helst vilja att ens försöka föreställa sig hur det stycket kan ha varit skaffat. Och faktum är att jag dessutom slipper att höra hur hans oljudsmaskiner lät överhuvudtaget, ty alla hans skapelser förstördes under andra världskriget. En bidragande orsak till det kan ha varit att han, precis som många andra italienska futurister, stödde Mussolini och därmed var fascist.

Nä, låt oss nu dränka minnet av Russolos oljudsmaskiner och istället lystra till hur klockan i Wawels katerdral slår sina mjuka slag, och hur den lite vemodigt, tycks det som, förkunnar att en ny timme har fötts.

Dagens anteckning – 7 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Planty syns löven singla ner mot marken som om de vore stora gula snöflingor. Deras färd genom luften liknar nästan en dans. Särskilt lönnens löv lyckas med vackra cirkulära rörelser. Deras dans genom luften, där stjälken agerar en naturens helikopterblad, får löven att snurra likt i en karusell, vilket lätt kan förorsaka yrsel hos den som försöker följa dem med blicken. Men gingkons löv faller helst bara platt till marken. Kanske passar inte dess form för eleganta flygturer, eller så är stjälken alltför vankelmodig och hinner inte bestämma sig för hur den ska snurra innan lövet kastat sig ut i atmosfären för att förenas med marken.

Snart kommer lärkträden ensamma stå kvar och lysa upp tillvaron med sina gula barr. De släpper nämligen sina barr först på senhösten, sålunda har vi ännu några veckor kvar att få njuta av deras ockragula barr. Trots att lärkträd heter som de gör har de ingenting med fåglarna lärkor att göra. Lärkträdens namn kommer antagligen från latinets larix, men ingen verkar veta varifrån det härrör, fast de flesta är överens om att det var romarna som först myntade det. Vissa uppgifter menar att romarna lånade ordet från en dialekt i Alperna där ordet rätt och slätt ska ha betytt “träd”, men andra menar att romarna tog namnet från det romerska fortet Larignum som lär ha legat i just Alperna. Det är mycket möjligt att detta är en korrekt förmodan eftersom lärkträden ursprungligen ska ha emanerat från just denna bergskedja, och bara motvilligt ha lämnat dessa områden. Lärkträden är nämligen funtade som så att de inte tycker om när det är varm, och därför begav de sig inte för egen maskin till varmare områden. Det första lärkträdet i Sverige planerades först på 1700-talet och avkommor från dessa har därefter sökt sig in i naturen. Men det är inte tal om att den skulle vara någon invasiv art, ty den tycks inte försöka konkurrera ut andra arter.

Häromkring finns det planterade lärkträd i praktiskt taget varje kvarter och här och var syns de även i förvildad form. Att de är så talrika har även lett till att jag har börjat uppskatta deras ofta lite oformligt spretiga fysionomier. Ibland får jag för mig att deras oformlighet kommer sig av att de vore tveksamma till växtplatsens beskaffenhet. Kanske frågar de sig vad de egentligen gör här. Ja, det är så man kan tro att de vilket ögonblick som helst ska ta ett jättekliv med sina långa stamben tillbaka upp till bergen.

Källor:

1.

2.