Över staden sprider sig ett kallt sken från den supermåne som just nu går på sin bana närmast jorden. Människorna vänder sina ansikten, eller kanske ännu vanligare, sina mobilers kamerasökare mot månen i idel undermåliga försök att fånga månens sken. Men som alla vet är dessa försök oftast bortkastad tid, ty månen låter sig inte fångas så lätt, vare sig den är av superformat eller i sin vardagliga skepnad.
Även inom konstmusiken har man försökt fånga månen, så som exempelvis Claude Debussys “Clair de Lune”. Men den mest kända av alla månskildringar inom konstmusiken, Beethovens pianosonat “Månskensonaten” (Op. 27, nr 2) kallades faktiskt inte så av Ludde själv, utan det är en efterkonstruktion av poeten Ludwig Rellstab.
Eftersom jag vid ett tidigare tillfälle skrivit om Beethovens månskenssonat tänkte jag att vi kunde vända blicken, eller kanske hellre öronen, mot Antonín Dvořáks aria “Měsíčku na nebi hlubokém“, “Sång till månen” på svenska, ur operan “Rusalka” från 1900-1901. Arian återfinns i den första akten, efter det att vattennymfen Rusalka har berättat för sin far, vattenmannen Vodjanoj, att hon har förälskat sig i en prins som hon sett jaga kring den sjö hon bor. Hennes far har tagit Rusalka till en häxa för att få råd om hur vad de ska göra med den trånande Rusalka, och under mötet med häxan sjunger hon alltså sin aria “Sång till månen”.
I arian ber hon den allvetande månen om att söka upp hennes älskade. Månen vandrar ju jorden runt och kan se in i varje bostadshus. “Måne, säg mig var min älskade är”, sjunger hon, och fortsätter med att be månen lysa upp prinsens väg till henne, så att han kan möta hennes kärlek. “Om hans mänskliga själ drömmer om mig, gör så att han ser mig”, sjunger hon och inte ett öga kan förbli torrt till en sådan kärleksförklaring.
Nå, Rusalka få bli människa för att kunna förenas med sin älskade, men som människa föds hon stum. Och hon får inte heller återvända till vattennymfernas rike om prinsen överger henne, vilket han dessvärre ska visa sig göra. När prinsen lämnat henne förvandlas Rusalka till ett farligt och vilset irrande sken över vattnet. Men prinsen ångrar snart sitt svek och söker rätt på sin älskade. När de möts igen ber han henne om en sista kyss, väl medveten om att detta kommer att bli en dödskyss. Hon går honom till mötes och kysser prinsen, som sjunker död ner mot sjöns botten, i Rusalkas famn.
—
Jag valde alltså att låta bli med att försöka fånga månen och lyckades därför fånga detta vackra skymningsljus istället.
