Igår avslutades den nittonde upplagan av Chopintävlingen i Warszawa. Under de sena kvällstimmarna stod entusiasterna och väntade till klockan halv tre på natten på juryns besked. När de läste upp sitt beslut lär det gått ett förvånat sus genom publiken. Och det är kanske inte att undra på att det därmed har pågått livliga diskussioner om vinnaren Eric Lu var rätt val av juryn. Med allt det engagemang som tävlingen gett upphov till är det inte mer än naturligt att resultatet skapar debatt. Och eftersom jag älskar konstmusik har jag svårt att inte röras av den iver man debatterar ämnet. Tänk ändå om konstmusik rönte sådan uppståndelse oftare.
Av de som uttalar sig ser jag många som hellre hade sett till exempel den blott 17 år gamla kinesiskan Tianyao Lyu (det är förresten hennes födelsedag idag), japanskan Shiori Kuwahara, georgiern David Khrikuli eller polacken Piotr Alexewicz som förstapristagare. Det är möjligt att det brusar lika hetsiga debatter varje gång tävlingen avgörs, men jag har i alla fall sett fler kritiska kommentarer, både på sociala medier och i vanlig press, mot Eric Lus vinst än jag sett lovord till hans seger. Och även om det delas ut priser till de andra deltagarna som deltog i de sista omgångarna av tävlingen, så anser många att det är klena tröstpriser.
Jag har själv inte haft någon favorit under tävlingen, utan tycker att det är oerhört beundransvärt av alla dessa unga pianister att överhuvudtaget klarar av spela under så påfrestande förhållanden. Det är en gåta hur de lyckas hålla nerverna i styr. Men trots det kan jag inte låta bli att fråga mig hur mycket Chopin det verkligen går att finna i någon av dessa utmärkta pianisters framförande, ty det instrument de framför Chopins tonsättningar är något helt annat än det Chopin själv spelade på. Flygeln som vi känner den idag fanns nämligen inte ens på Chopins tid, utan utvecklades under senare delen av 1800-talet, och alltså efter Chopins död (år 1849).
Så vilken typ av piano spelade Chopin på? Jo, enligt källor ska han ha varit mycket förtjust i pianotillverkaren Ignace Pleyel instrument, vilka Chopin menade hade en fulländad klang. (Här kan ni höra ett smakprov.) Dessa pianon, vars rätta namn är fortepiano, utmärkes av sin mycket mjuka och djupa ton. De är dessutom mycket mindre än dagens flyglar och har en ram av trä istället för metall. Det senare kan tyckas vara en petitess, men det påverkar ljudet i allra högsta grad. Vidare är strängarna inte lika spända som hos dagens flyglar och själva hammaren som slår på strängarna är mindre hos Chopins älsklingspiano. Med andra ord går det inte för sig att spela starkt på ett fortepiano, utan man måste hitta andra sätt än till exempel ett hårt anslag, för att få fram musikens djup och nyanser.
Man kan förvisso mena att det är alltför insnöat att sitta och önska att pianisterna bara spelade på tidstypiska instrument under Chopintävlingen. Men det vore på sin plats att en del av tävlingen faktiskt viktes åt dem som vill försöka spela Chopins musik så som han ville att den skulle låta. Det är ju mästartonsättaren väl värd.
Nedan ser ni några bilder på ett polskt fortepiano av pianotillverkaren Auguste Paepke som var verksam i Kraków fram till 1857. Dess klang går säkert inte att jämföra med Pleyels fortepianon, men dess utseende, den smäckra formen och benen med lejontassar, visar definitivt på ett släktskap.
