Framför mig breder Beskidernas väldiga kropp ut sig. På dess mjuka kullar syns träden rikta sina kronor mot himlens lena blå nyans. Och mellan kullarna syns samhällena söka sig upp för sluttningarna. Nedanför sluttningarna, vid Beskidernas väldiga fot, syns reservoaren Mucharskiesjön glimma till. Jag tycker mig till och med kunna skönja en båt segla fram över det mörkblå vattnet.
Beskiderna är egentligen inte en egen bergskedja, utan ingår i Karpaterna och används för att beskriva de bergsregioner som formar sig längs med Polens södra gräns, från Tjeckien till Ukraina. Man brukar dessutom dela in Beskiderna i flera olika delregioner och just nu står jag i den del som kallas för Beskid Średni, även Beskid Makowski, i utkanten av byn Stryszów.
Om ursprunget till namnet Beskiderna tvistar tydligen de lärda. En teori menar att Beskiderna fått sitt namn från det albanska ordet “biejskitt” som betyder “bergsskog” och även “bergsbetesmark”. Samma teori menar också att ordet “beskid” syntes första gången på 1400-talet i verket “Historia polonica” av historikern Jan Długosz. Men min ögonsten bland teorier är den som etablerades tidigt 1900-tal av Jan Michał Rozwadowski, professor i lingvistik. Han menade nämligen att namnet kan härledas till – hör och häpna – det gamla nordiska ordet “besked”. I begynnelsen betydde detta ord nämligen “gräns” eller “seperation”. Som en jämförelse kan kan man se till det lågtyska ordet “bescheden”, där en av betydelserna är just “att separera”. Men hur ett nordiskt ord skulle ha letat sig hit verkar den teorin inte förtälja. Nåväl, hur det än förhåller sig med den saken är ett säkert, och det är att det var först på 1800-talet som namnet Beskiderna fick verkligt fäste och började användas av de kartografer som beskrev området.
Det råder en sällsam, eller kanske sällsynt, stillhet över min utsiktsplats mot Beskiderna. På avstånd kan jag förvisso höra hur livet bland människorna där nere fortgår som det ska. Fast det är så pass avlägset att det nästan förefaller vara en hägring. Naturen tiger dock, som den gör så här års. Inga fåglar sjunger längre, frånsett några tornfalkar som tycks ha ett meningsutbyte av något slag.
Och när jag står där och ser ut över bergen och känner hur sensommarens solstrålar värmer min hy, tänker jag att detta kan vara det vackraste jag någonsin skådat. Med min blick smeker jag varje topp, varje dalgång, varje trädkrona som spretar mot himlen, varje spetsigt hustak, varje väg eller tågräls som skär genom landskapet, i en slags visuell omfamning.
Men genom dalgångarna och över kullarna hör jag hur järnvägsbommarna klingar sina taktfasta slag. Det är sålunda dags för hemfärd.
