Ordet “vres” tycks ha ett litet oklart ursprung. Möjligen är det sprunget ur det urgermanska ordet “wrīþaną”, som betyder “att vrida”. Det kan också anspela på trä, för att beskriva att det är knotigt eller har knölar. Och om man lägger till -ig får man som bekant, ett adjektiv som beskriver ett tvärt och ovänligt sinnelag hos en person. Varför nu en så vacker och väldoftande växt som rosa rugosa, eller vresros, har fått förledet vres-, känns ju onödigt tjurigt.
Vresrosen kommer ursprungligen från Östasien och det finns källor som menar att den kom till Sverige redan 1780 med Carl von Linnés lärjunge Carl Peter Thunberg. Men det är svårt att hitta en källa som verifierar den uppgiften. Denna vackra ros ska först ha odlats i trädgårdar, och ska då inte ha ställt till med några problem. Men på något sätt smet den ut och Naturvårdsverket hävdar att första gången växten skådades i det fria var på en järnvägsbank på Lidingö år 1918. Sedan tog den djärva kliv hela vägen till Halland där den visade sig trivas förträffligt på stränder, samt att rosen dessutom höll stranden på plats så att den inte spred sig inåt land.
Det var av den sistnämnda orsaken som man beslutade att plantera vresros längs med kusten i bland annat Halland och Skåne under mitten av 1900-talet. Idag finns det nästan inte ett strandområde i nämnda landskap där vresrosen inte syns och sprider sin ljuvliga doft, en doft som jag också förknippar med min barndoms somrar i Hittarp. Det var också då som jag slog fast att valet av förled till namnet var osakligt. Vresrosen är nämligen inte vresig, utan en fröjd att se och lukta på. Men det är dock troligt att man blir vredgad om man beslutar sig för att hoppa in i ett buskage med vresros. Fast det är inte rosens fel, utan faller helt på den som dumdristigt nog tar ett sådant beslut.
Men nu har man bestämt att vresrosens närvaro är bekymmersam och att den dessutom konkurrerar ut inhemska växter. Detta har lett till att man just nu utreder huruvida vresrosen ska betraktas som invasiv och därmed kringvärvas med olika inskränkningar. Men eftersom vresrosen sprider sig lätt och dessutom är extremt livskraftig, lär det bli ett nära på omöjligt uppdrag. Det är också spännande att notera i Östasien anses vresrosen vara en hotad art. Kanske har därför vresrosen bara bestämt sig för att hitta en ny hemvist, och vi får ju hoppas att den får vara kvar, trots Naturvårdsverkets klåfingriga utredningar.
