Man kan ju anta att de flesta kulinariska rätter har uppstått som ett resultat av lyx och överflöd, men det finns faktiskt de rätter som dantats ur armod. Surströmmingen skulle kunna sägas vara ett exempel på en sådan rätt. Fast det är, som det så ofta förhåller sig i verkligheten, en förenklad bild. Denna väldoftande och utsökta måltid tillkom egentligen med anledning av både armod och överflöd.
Under 1600-talet, då man tror att de första surströmmingarna såg dagens ljus, fanns det ett överflöd av strömming i hela Östersjön och till och med upp genom Öresund och Kattegatt. Det finns till och med skildringar om hur man kunde stå i vattnet och dra upp strömningar med bara händerna. Denna stora tillgång på strömming ledde till att man ville försökte konservera fisken så att man kunde förtära strömming även under kallare årstider, då vintern klädde vattnen med ogenomtränglig is. På 1600-talet var vintrarna nämligen extremt kalla.
Men för att konservera mat behövs ju, som ni säkert vet, salt, och denna mineral fanns inte att tillgå i Sverige, utan transporterades med båt från sydligare breddgrader. Salt var således något av en lyxvara och inte något som gemene man kunde räkna att ha råd med. Följaktligen fick man försöka hitta andra vägar att konservera fisken. Något snille kom därför på att man kunde använda ytterst lite salt och på det sättet låta fisken jäsa istället. På den vägen föddes traditionen med surströmming, som alltså var resultatet av både armod (på salt) och överflöd (på strömming).
Surströmming inmundigas bäst med hårt tunnbröd som man brett ett tjockt lager av smör på. Därefter tar man en surströmming som man rensat på skinn och ben, och sprider ut över tunnbrödet. Sedan tar man mandelpotatis, det går dessvärre inte bra med annan potatis enligt min mening, och skivar tunt som man lägger över surströmmingen. Som avslutning tar man en rejäl sked med lök, som stekts läckert genomskinlig i mycket smör. Smaklig spis!
