Det är möjligt att det undgått er, men idag är dagen då tonsättaren Richard Strauss föddes i München för 161 år sedan. Det finns mycket att skriva om Strauss, men jag tycker att vi istället vänder blicken mot den kvinna som aldrig vek från hans sida, nämligen hans fru Pauline de Ahna. Pauline föddes den fjärde februari året innan Richard i Ingolstadt. Hennes pappa var en framstående general, och tycks inte ha varit särdeles musikalisk. Men i hennes familj fanns både en hovoperasångerska, vid namn Eleonore de Ahna samt en känd violinist som hette Heinrich de Ahna. Hon skulle själv välja att utbilda sig till sopran och år 1887 träffade hon Richard Strauss som då var biträdande dirigent på Bayerska statsoperan. Troligen uppstod kärlek vid första ögonkastet, men om vad som händer vid deras första möte verkar det inte finnas några återgivelser från.
Pauline de Ahna följde med Richard Strauss till Deutsches Nationaltheater und Staatskapelle i Weimar då han tog över posten som chefsdirigent. Hon skulle i sin tur utbilda sig på nämnda opera till sopran. I maj 1890 debuterade hon i rollen som Pamina i Wolfgang Amadeus Mozarts Trollflöjten. Och något år senare skulle hon inneha rollen som Elisabeth i Richard Wagners opera Tannhäuser. Dirigent vid dessa tillfällen var givetvis Richard Strauss.
Paret gifte sig 1894, men det skulle inte hindra Pauline de Ahna att försätta sin karriär. Hon skulle göra flera bejubladen insatser i Bayreuth, Bryssel, Berlin, Madrid för att bara nämna några av hennes stora framgångar. Hon ansågs dessutom vara den främsta av tolkarna av makens sånger och tonsättningar och båda skulle turnera ihop både i Europa och USA.
Jag har dock inte funnit några källor som beskriver hur Pauline förhöll sig till nazismen. Hennes make var ju initialt smickrad av deras intresse för hans musik, men verkar delvis ha vänt när han förstod nazismens antisemitism. Den främsta orsaken till hans förändrade attityd till nazismen var hans nära samarbete med författaren Stefan Zweig, samt att Richards och Paulines son var gift med en judinna, vars mamma deporterades till koncentrationslägret Terezin.
Det är lättare att hitta källor som beskriver Pauline de Ahnas personlighet, och hon beskrivs inte alltid i positiva ordalag. Alma Mahler lär bland annat ha tyckt direkt illa om Paulines burdusa och (enligt henne) lite manhaftiga sätt. Alma Mahler menade att man borde vakta sin tunga när man umgicks med Pauline, ty hon var helt orädd för att ge uttryck för sina åsikter. Andra vittnesmål om Paulines rättframma sätt skildrar hur hon inte skrädde orden om hon inte fick som hon ville. Vid ett tillfälle lär hon ha skällt ut en stackars hovmästare som inte kunde servera hennes favoritfisk, utan föreslog en annan fisk, med orden “Jag vill ha din skitfisk”. Och vid en repetition tillsammans med sin make ska hon en gång ha kastat partituret rakt i Richards ansikte, till musikernas stora förvåning (dirigenter är ju en auktoritär, och det är inte brukligt att kasta partitur i ansiktet på dem). Pauline beskrivs dessutom som allt från kokett, extremt feminin men alltså även som manhaftig, komplicerad och extremt ombytlig, med enorma humörsvängningar. Med andra ord var hon en riktig diva värd namnet.
Richard Strauss lär i alla fall ha uppskattat hennes raka sätt, och framhållit att: “Min fru är lite brysk, men du vet, jag behöver det”. Och många menar även att Richard Strauss aldrig hade skrivit sina storverk om det inte vore för Pauline. Hon hjälpte honom inte bara rent musikaliskt, utan stöttade honom även mentalt. De var helt enkelt som ler och långhalm. Richard Strauss gick bort i september 1949, och blott åtta månader senare skulle Pauline de Ahna också den vägen vandra.
