Sömn. Det är det som är sömmarna som håller ihop sinnet. Nitar förståndet på plats. Men jag har alltid varit dålig på sy ihop det som är trasigt och likaledes har jag alltid haft problem med sömnen. Eller det är kanske snarare tvärtom, sömnen har problem med mig eftersom den inte gärna uppehåller sig i samma rum som jag finns i. I dagens prestationsinriktade samhälle är det nästan omöjligt att yppa att man har problem med sömnen (till och från). Det förefaller nästan vara förenat med en slags osynlig skam som kletas på den drabbade så att de får förstå att den de pratar med minsann är en något fullkomligare människa, som inte har problem med sömnen.
När jag således ligger där i sängen och vänder andra sidan av kudden för att få en sval yta att vila min sömnlösa kind mot, tänker jag, som jag nämnt tidigare, på Johann Sebastian Bach och hans hushåll. Hur man under hans tid sällan sov en hel natt, utan att man istället delade upp sömnen för att gå upp och se till att elden hölls vid liv i eldstaden, be en bön, äta en bit eller älska.
Men trots att de flesta faktiskt delade upp sömnen i två delar, så fanns det ändå de som led av sömnlöshet. Det vet vi, då Bach fick i uppdrag av att skriva ett stycke för en rysk ambassadör i Sachsen som led av sömnlöshet, eftersom han var sjuk i tuberkulos.
Stycket kallas idag för Goldbergvariationerna, BWV 988, efter Johann Gottlieb Goldberg, som var den cembalist som troligen spelade verket första gången det framfördes. Men på Bachs tid kallades verket för Clavierübung IV och det var först på 1800-talet som man började kalla tonsättningen för Goldbergvariationerna. Nå, själv tycker jag är det är ett uselt musikval om man vill sova. Det finns ju så mycket intressant att lyssna efter!
Bättre då att tänka sig att man är i en lummig oas, långt från jakten på perfektion.
