viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 3 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

De syns knappt, där de svävar långt däruppe bortom bladens grenar. Som svarta nymåneskärvor glider de fram över den blå himlen. Och om man spetsar öronen kan man urskilja deras välbekanta tjut, så som bara tornseglare kan tjuta, som om de hojtade av glädje över att äntligen vara här. Det är förstås bara inbillning att de tjuter av glädje, men jag drar alltid en lättnadens suck när jag hör dem. Som små pustar av befrielse från vinterns mörker som far ut genom mina läppar.

Ibland leker jag med tanken att följa med dem vart de än flyger, att alltid bo där tornseglare tjuter. Under sommarhalvåret finns de i praktiskt taget hela Europa, men på vintrarna flyger de ner genom vår kontinent över Sahara och hela vägen till bland annat Madagaskar, där de övervintrar. Tänk, man skulle kanske följa med dem något år? Men det är nog också möjligt att jag då inte skulle uppskatta dem lika fullt som jag gör nu.

Det ukrainska namnet på tornseglare är det mycket träffande серпокрилець чорний som betyder just svart skära, eller svartseglare. De har också ett annat mycket välfunnet ukrainskt namn, nämligen коротконожка, vilket betyder kortben. Och de har verkligen mycket korta ben. Till och med det latinska namnet på tornseglare anspelar på deras korta ben, apus apus betyder nämligen fotlös. Deras ben är faktiskt så korta att de har svårt att lyfta igen om de råkar landa på marken. Om du ser en tornseglare som ligger framstupa på marken, kan du ta ett tygskynke och fånga in dem, och försöka kasta dem så långt upp som möjligt. Har du, och tornseglaren, tur kommer den snart börja sväva igen.

Tornseglaren befinner sig också helst i luften och faktum är att under de tre första levnadsåren bara befinner de sig i luften. De äter, dricker och till och med sover i luften. Och de kan ta sig högt, det är inte ovanligt att de flyger sex till sju kilometer upp i himlen. När de väl seglar ner, mot våra låga positioner, för att bygga bo, väljer de helst gamla hus byggda före andra världskriget. De tycker helt enkelt om de material vi idag väljer för att bygga hus. Det är därför som de ofta syns cirkla runt äldre torn eller kyrkor.

Här i Kraków sveper de med sina vingar runt Wawels alla torn, och de verkar främst föredra brandtornet, Baszta Sandomierska, från 1400-talet. Ännu så länge är det bara ett fåtal som anlänt, men i juli och augusti kommer deras små röster helt dominera ljudbilden runt Wawel och kyrkorna i Kraków. Och i mina öron är det en fulländad symfoni, som ingen människas tonsättarkonst någonsin kan alstra.

Dagens anteckning – 2 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag sitter vid utkiksplatsen med vy mot Karpaterna ser jag plötsligt en liten vit och orange fjäril jäkta förbi. Det visar sig vara en aurorafjäril. Namnet har den fått av den orangea färgen som syns längst ut på vingtipparna. Man kan nästan tro att den hade doppat sina vingar i ett kar med orange färg, så starkt lyser den orangea färgen. Det är bara hannen som har denna distinkta färg på vingarna. Honornas vingar är däremot nästan helt blekgrå ton, och i flykten kan hon lätt förväxlas med en vitfjäril, enär hon också har de svarta prickar som den vita släktingen har. Det är tydligen också så att det är arorafjärilens hannar man oftast ser, då det är de som patrullerar vida sträckor för att hitta honor och föda.

Aurora var, som ni säkert vet, morgonrodnadens gudinna i den romerska mytologin. Varje morgon drar hon sina fingrar över horisonten i öster för att släppa fram solen. På aurorafjärilens vingar har sålunda en liten morgonrodnad fastnat. Men mina associationsbanor går helt andra vägar, än till romersk mytologi, när jag hör namnet Aurora. De går nämligen till en färja mellan Helsingborg och Helsingör med samma namn. Någon lustigkurre har någon gång lurat i mig att färjan över sundet har uppkallats efter astronomen Tycko Brahes syster, som skulle ha burit detta namn. Men med lite efterforskning visar det sig att Tycko Brahe inte hade någon syster som hette Aurora, men däremot en som är min namne, Sophie Brahe (1556-1643). Hon var också hänförd av astronomi och astrologi, samt var assistent till sin mycket mer kända bror. Det är ju han som fått ta emot äran för att ha upptäckt en supernova i Vintergatan, men kanske var alltså Sophie med när dessa iakttagelser gjordes. I våra dagar är Brahe kanske mest förknippad med Tycko Brahe-dagarna, som ska beteckna olika otursdagar, samt några få turdagar. Jag måste därmed tyvärr meddela att nästa Tycko Brahe-dag infaller på onsdag, så se upp!

Nå, låt oss återgå till att beskåda på den rogivande utsikten. På håll kan jag, som tidigare nämnts, skymta Karpaternas böljande fysionomi. Mjuka toppar avlöses av dalgångar där husen syns klättra upp och ned för bergen. Ju längre bort mitt öga trevar ju högre blir bergen och jag fantiserar om att jag kanske ser hela vägen till toppen Babia Góra som ligger hela 1 725 meter över havet, fast det är förstås bara fantasier. Det finns många teorier om varför toppen kallas så, men den som tilltalar mig mest är att namnet kan härledas till en urslavisk gudinna med samma namn, som ansågs vara någon slags urmoder.

Sålunda avslutar vi dagens anteckning så som vi inledde den, med en gudinna.

Dagens anteckning – 1 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag hade tänkt att dagens anteckning skulle handla om svarthättan, som alltså inte är någon slags antonym till de vita studentmössorna, utan är en fågel. Denna lilla fågel, ungefär 13-15 cm lång från näbb till stjärt, väcker mig varje morgon med sin starka och stökiga sång. Hit och dit hoppar den mellan tonerna. Ibland verkar det som om det är flera sångslingor som pågår samtidigt i det lilla huvudet med den svarta hättan nerdragen ända till ögonen. Och det är möjligt att det är flera olika sånger, ty den har inga problem med att knycka sångslingor från andra fåglar för att göra dessa sånger till sina egna. Det är kanske därför som den hoppar hit och dit i sången, för att söka bästa effekt, med den knyckta sången, för sitt svärmeri och att skrämma bort konkurrenter.

För närvarande känns det lite som om svarthättan följer mig vart jag än är. Idag hörde jag den även långt från min gård, när jag sprang på lindhorn vid det lilla vattendraget Bibiczanka, som för övrigt löper ut från Białucha. Dessa små kvalster, som bara är ungefär 0,2 mm stora, livnär sig tydligen på linträdens sav. När de suger saven ut bladen bildas små röda hornliknande flickar, som de tillika även bor i, om jag förstår saken rätt. Det är således dessa horn som gett upphov till kvalstrets namn. Samtidigt som jag förundrades över dessa små kvalsterbostäder lyssnade jag alltså till svarthättans sång.

Och när jag sedan kom hem för att återge dessa tankar möttes jag av en lite vissen katt som satt och lyssnade på svarthättans gälla sång. Lusten att berätta något har inte återkommit förrän nu, när katten äntligen har ätit och druckit. Och faktiskt börjar se ut som sitt vanliga kattjag igen.