Valborg och jag har aldrig riktigt kommit överens. Varje år känns firandet av henne lika egendomligt. Varför förväntas vi elda eller antas dricka oss kalas bara för hennes skull? Eller varför verkar det vara tvingande att sjunga om sköna maj i parti och minut. Och ännu mindre går det att begripa att vi har firat detta helgon på liknade sätt sedan medeltiden. Orsaken till att jag inte förstår allt detta med valborgsfirandet går givetvis att härleda till att jag aldrig har bott i Uppsala.
Denna afton kommer sålunda rinna förbi helt i avsaknad av förståelse för firandet av den uppsalienska dignitären valborg. Istället kommer jag att lyssna till svarthättans visa utanför fönstret, och glädjas åt den blommande på balkongen, och njuta av hur grönsakstårtan smakade. Men det hindrar mig ju inte från att, trots denna polemiska inställning, önska alla en ordentligt Glad valborg!
