Små tussiga moln glider obekymrat fram över den vårkrispiga ljusblå himlen. Deras viktigaste uppgift tycks vara att skymma solen med jämna mellanrum så att de vintervita människorna där nere inte ska grillas alltför hårt. En annan uppgift molnen tycks blivit ålagda är att strö vita blommor i häggen, som i sin tur sprider dess välbekanta doft. Ja, finns det någon annan doft som förkroppsligar vår uppfattning om brytningstiden mellan vår och försommar?
Begreppet “hägg” har, som så ofta med namn på växter och flora, sitt ursprung i fornsvenskan och i detta fall gäller “hægger”, som i sin tur kan härledas till fornnordiskans “heggr”. Dessa ord är märkligt nog även besläktade med det engelska ordet “hedge”, som ju betyder “häck”. I engelskan finns flera benämningar för “hägg” och två av dessa är “hagberry” och “hackberry”.
Nå, man kan säkert gräva vidare i hur dessa ord är befryntade, men här slutar mina grubblerier över det svenska ordet och jag vänder mig till polskan. Ty den “hägg” jag sniffade på idag skulle lystra till (om den hade öron) (vilket den kanske har, men troligen inte på det sättet jag föreställer mig öron) namnet “czeremcha zwyczajna”. En översättning till svenska skulle kunna bli ungefär “vanligt fågelkörsbär”.
Intressant nog heter “hägg” likadant på ukrainska, nämligen “черемха звичайна”. Men det polska namnet på “hägg” har inte alltid lytt som det gör idag, ty fram till 1600-talet kallades den “trzemcha”, men någon gång för 400 år sedan skapades alltså ett låneord från ukrainskan. Det finns en hel skog av ukrainska låneord i polska språket, och vice versa. Orsaken är de starka band som fanns mellan de två språken från 1000- till 1600-talet. Därefter skulle den ryska expansionen förhindra sådana ömsesidiga utbyten och lån mellan polskan och ukrainskan. Men man kan ju anta att den senaste tidens utveckling redan har lett nya förutsättningar för sådana utbyten.
