Det finns begrepp som är så pass vardagliga att man aldrig reflekterat över dess historia. Ett sådant ord är stress. Jag började tänka på det idag eftersom jag som brukligt varje måndag kände ett sting av den välbekanta känslan av göromål som staplats på hög, oklart av vem, som plötsligt förefalla luta sig över mig i en oroväckande vinkel. Kanske dränks jag, tänkte jag innan jag kom på att detta ju händer varje måndag. Stapeln med göromål rykte på axlarna och insåg att den inte heller denna vecka kunde skrämma upp mig.
Jag började faktiskt tänka på det när jag stod på en av Krakóws alla tysta och lummiga innergårdar. Där finner man en särskild sorts tystnad som bara avbryts av duvorna och deras kurrande. Stadens brus hört blott på avstånd, lite luddigt sådär som ljud låter när de färdas genom olika hinder. Det är en speciell sorts avskildhet. Nästan lite munk-aktig, som om man vänder världen ryggen, och istället inåt.
Nåväl, det var alltså i en sådan tystnad som jag idag började tänka på ordet “stress”, och hur man började använda det först under mitten av förra seklet, och hur de engelskspråkiga och svenskspråkiga Wikipediasidorna över fenomenet är ordrika, och ja, nästan lite stressande i sig själva. I motsats till dessa ter sig den polska Wikimediasidans fyra rader befriande direkt och likaså den ukrainska Wikipediasidans lakoniska sammanfattning av fenomenet. Nu är det inte så att det inte finns stress i Polen och Ukraina, men tydligen kräver fenomenet inte lika många ord för att beskrivas.
Tystnaden på gården bryts av att en katt jagar upp en grupp duvor. Katten tittar lite forskande på mig. Vi står där en stund och tittar på varandra, innan jag hör mitt namn ropas och stunden av tystnad och stillhet är förbi.
Och jag glömde ta en bild. Ni får nöja er med denna istället. Kanske är den avstressande.
