Den nionde mars 1857 kunde man fnissa åt nedanstående illustration i det franska veckobladet “Le Petit Journal pour rire”, vilket skulle kunna översättas med “En liten tidskrift för skratt” (eller något liknande). Denna humoristiska tidskrift grundades faktiskt redan 1848, under den turbulenta
Februarirevolutionen samma år, men jag tänker inte återge dess förlopp här, enär det skulle innebära att jag gav mig ut på alltför djupt vatten med att försöka förklara dessa röriga franska förehavanden.
Vi får istället spekulera kring vad det kan vara för musik som återges på illustrationen. Det är uppenbart att tecknaren tyckte att denna konsert var ovanligt högljudd, ty det är sällan skådat att så många bleckblåsinstrument trängs på samma ringa yta som kan skådas här.
Kan det månne vara den franske tonsättaren Hector Berlioz (1803-1869) fjärde symfoni kallad “Grande symphonie funèbre et triomphale” (op 15) som illustreras? Verket skrevs 1840 och består av tre satser. Bleckblåssektionen är imponerande, med (håll i er nu) sex valthorn, fyra trumpeter, två kornetter, tre tromboner, en bastrombon (men det är valfritt), samt slutligen två ofikleider. Sammanlagt krävs det tydligen 36 musiker för att spela instrumenten, men hur det går ihop lyckas inte heller jag räkna ut.
Nåväl, “Grande symphonie funèbre et triomphale” skrevs för att fira tio årsdagen av julirevolutionen, men eftersom detta också är ett franskt förehavande jag inte vågar yttra mig om lämnar vi det därhän. Intressant att notera är dock att Hector Berlioz menade att han skrev symfonin på blott 40 timmar! Imponerande!
På illustrationen ser vi hur dirigenten buga sig efter framförandet (det är i alla fall så jag tolkar det). Men vem är då denne dirigent? Det är faktiskt inte omöjligt att det är Hector Berlioz själv, då han också var verksam som dirigent. Och ser det faktiskt inte ut som det är hans hårman som sticker fram?
