Med sina gröna och sköra armar sticker de upp ur marken och hälsar blygt och kanske sparsmakat på omvärlden. Och det förvånar mig att även små gester kan skapa såpass mången glädje. Människor, som annars tycks vara upptagna med hundpromenader, proviantering och bilköer, stannar yrvaket upp, böjer sig ner mot de uppsträckta armarna och beundrar deras små vita och blåa huvuden.
Gårdagens mörka tankar har tydligen bleknat något, och förbytts mot ett svagt men ändå envist lysande hopp, och kanske beror det inte bara på snödroppar och krokus, utan även på att det idag är årsdagen av Lesja Ukrajinkas (1871-1913) födelse. Egentligen hette hon Larysa Petrivna Kosatj (som gift la hon till efternamnet Kvitka), men blev tvungen att använda en pseudonym eftersom det under hennes levnadstid var förbjudet att publicera verk på ukrainska i det ryska imperiet. Lesja är en diminutiv på Larysa, och Ukrajinka betyder “ukrainsk kvinna”. Således kan man dra slutsatsen att hennes pseudonym betyder “den lilla ukrainska kvinnan”.
Men Lesja Ukrajinka var, och är, inte liten. Hon är kanske en av de största bland ukrainska poeter, författare och dramatiker. Ingen som hon kunde beskriva hopp och motstånd. Och att hennes födelsedag inträffar just dagen efter den tjugofjärde februari känns som en hälsning genom historien, som ger lindring, tröst och kraft.
Jag skulle kunna hänvisa till flera av hennes verk, men tänker nu på inledningen av dikten “Contra spem spero” (från latin “Jag hoppas mot hopp”):
“Гетьте, думи, ви хмари осінні!
То ж тепера весна золота!”
“Ge er iväg, ni höstmoln!
Nu är våren gyllene!”
