Det är lätt att bläddra förbi tvekan i livets kapitelindelning. Den uppfattas kanske främst som något frånstötande i vår samtid som ständigt förväntar sig att vi ska presentera mål och utstakad kurs för att nå dessa. Men att vackla på målet borde väl inte vara förenat med skam, utan är väl snarare en del av existera.
Och visst är det så att man ibland undrar om alla beslut man tagit genom livet har varit de rätta. Är man på rätt plats i livet? Är man en lagom lönsam liten vän, eller ligger man för många till last? Och visst är det till och med så att det ibland förefaller som om livet pågår någon annanstans än just här där du är. Som om du inte vore inviterad till festen som alla andra fått en särskild inbjudan till.
Men så plötsligt kommer ett tillfälle då allt faller på plats, som en solstråle från en vinterhimmel kastas ljus på min väg, och jag ser tydligt att detta är rätt väg. Det kan vara allt från stora gester till festliga kalas, men också i ett litet leende från någon som betyder mycket för mig. Eller så kommer denna insikt om att vara på rätt plats, som i dagarna två, när jag har fikat med studenter från årskurs tre och fem. Dessa ljus av framtidshopp, som under samtalen pusslats samman till en boning för tillfredsställelse.
Några tankar på denna dag, den sista undervisningsdagen på höstterminen 2024.
