Isen ligger i små flak i den södra sidan av badsjön Bagry, och vid strandbrynet syns några barn och hundar leka, medan ett par vinterbadare stönar besvärat, till åskådarnas stora förtjusning. Allt återspeglar en trivsam söndagsfrid som bara ett besök vid Bagry kan ge.
Men i mitt huvud pågår något annat, ty där spelas fortfarande opera. Det är Puccinis opera “Flickan från Vilda Västern” (eller “La fanciulla del West”) från 1910 som är i görningen i mitt inre. Trots att den tillhör en av de minst kända av hans operor, har jag en särskild förkärlek för denna, och anledning torde vara dess något annorlunda upplösning. Ty i “Flickan från Vilda Västern” överlever hjältinnan Minnie, även om hon tvingas genomgå flera vedermödor innan hon lyckas ta sig helskinnad till operans slutscen. Och inte nog med det, hon lyckas dessutom rädda berättelsens hjälte undan att avrättas.
Om det vore operan Tosca hade hon tvingats bevittna hjältens avrättning och sedan kasta sig ut för ett stup. Och om det vore La boheme hade hon väl kvävts i en hostning. Ja, det kan vara därför jag tycker om “Flickan från Vilda Västern”. Men det kan ju lika gärna vara det melodiska tema som återkommer flera gånger under operan, och som jag förknippar med Minnies viljestyrka och hennes outtröttliga tro på godheten och att kärleken ska segra (vilket den också gör).
Är det förresten är ett märkligt sammanträffande som gör att hjältinnorna dör i de mest kända av Puccinis operor – alltså, La boheme, Tosca, Madam Butterfly, Turandot och Manon Lescaut, frågar jag mig när jag kommer till Bagrys norra ände där isen ligger mer tät än den gör i den södra delen av sjön. Är det kanske så att deras död också bidrar till att vi engageras mer i berättelsen? För inte kan det väl vara så att vi föredrar att se starka kvinnor brytas ner och förgöras? Nej, så kan det inte vara. Och själv har jag dessutom fått se en uppsättning där Tosca överlever, vilket varken förtog dramats spänning eller dess fängslande musik. Snarare tvärtom, faktiskt.
