Kullens fyr skickat ut sitt ljus över sundet. Som en hjälpande hand sträcker den sina ljusstrålar så långt den kvardröjande dimman tillåter. Jag hinner räkna till sex mellan ljuskäglorna. Nästan tvångsmässigt måste jag upprepa ceremonin. Räkna snabbt till sex. Ljuset far förbi. Fyren i danska Gilleleje svarar Kullens fyr, men mellan dess ljus dröjer det längre. Kanske kan jag räkna till åtta, men det är svårt att säga, enär Gillelejes fyr tar sig så mycket tid på sig att min blick lätt flackar vidare längs med Danmarks kust, i tron att fyren kanske flyttat sig. Det är svårare än man tror att hålla blicken stilla i mörkret. Lite längre söderut syns Svinbådans pigga gröna ljus kika fram.
Alla dessa ljuspunkter som hjälper oss att hitta i sundets mörker. Jag vet inte hur många gånger jag har försökt att föreställa mig hur det var under andra världskriget. Då blott fyrarna lyste, eftersom det rådde mörkläggning längs med kusterna. Och jag tänker på de 7000 danska judar som i skydd av mörkret flydde över sundet hösten 1943 till Sverige. De kunde inte skåda några pärlband av ljus i fönstren och längs med gatorna, så som det ter sig idag. Den svenska sidan rymde mörker, men också trygghet och säkerhet.
Men de kunde skönja Kullens fyr och dess ljus, och kanske var det någon av dem som också räknade sekunderna mellan när ljuset bröt sig genom mörkret. Tvångsmässigt. Och jag tänker på deras första jul och chanukka, som det året firades mellan den 21 och 29 december, i Sverige. De kastades nog mellan sorg och lättnad. Ungefär som ett fyrljus löper genom mörkret.
Om du zoomar in kan du se ljuset från Kullens fyr.
Höganäs hamn.
Julen 1943. Danska Margot, andra från vänster i andra raden, på det barnhem hon och hennes mamma bodde på efter flykten till Sverige.