Jag vet inte hur ni inledde er tredje advent, men jag inledde den med denna lilla pärla, Joseph Haydns (1732-1809) tonsättningar för stränginstrumentet baryton, även kallat Viola di bordone. Haydn skrev verken till sin främste beskyddare och mecenat med det galanta namnet Nikolaus I Joseph Esterházy de Galantha (1714-1790).
Det är svårt att tillräckligt väl understryka denne ungerske prins betydelse för Haydn. Det var under Nikolaus beskydd som Haydn skrev flera av sina 106 symfonier, inklusive de mest kända såsom Parissymfonierna och Londonsymfonierna, samt flera andra viktiga verk. Nikolaus understödde också att hans protegé fick experimentera och utforska nya former och uttryck, vilket ger att det är knappast en överdrift att mena att utan Nikolaus hade Haydn nog inte riktigt varit Haydn så som vi känner honom. Och man kan gå ännu längre och postulera att klassisk musik nog inte hade varit sig riktigt lik utan Nikolaus. Haydn anses ju vara symfonins fader, och till och med Ludwig van Beethoven lär vid något tillfälle menat att Haydn var den främsta av alla dittillvarande och kankse också efterföljande tonsättare.
Nåväl, Nikolaus lär ha varit en duktig musiker och han spelade cello, viola gamba och alltså baryton med bravur. Han var därtill duktig på affärer och ska ha ökat på familjen Esterházys förmögenhet ansenligt under sin livstid. Vidare beskrivs han som en liten, välformad och elegant man, utan att för den delen vara arrogant eller snorkig, i alla fall om man ska tro Johann Wolfgang von Goethe som träffade Nikolaus i Frankfurt någon gång i mitten av 1700-talet.