Efter en natt med lite för lite sömn, råder det knappast några tvivel om att mitt tankeomfång är lika stort som ett knappnålshuvud. Varje tankeled törnar emot något osynligt och spårar ut.
Det är aldrig lätt att veta vad man ska tänka på när man inte kan somna, och faktum är väl att man helst inte ska tänka någonting alls. Men om det vore en lätt uppgift hade det i mitt fall inte funnits några nätter med lite för lite sömn.
Något som jag, vis av erfarenheten, vet att jag inte ska tänka på är musik. Musik är nämligen inte värst avkopplande för mig. Den initierar oftast massor av nya tankar och känslor, vilket inte gör mig sömnig utan tvärtom väldigt pigg.
Så vad ska man då tänka på när man inte kan varva ner. Jobbet är ju inte heller så bra att hålla tankarna vid, och musik är alldeles för vederkvickande. Så vad gör man? Jo, jag brukar tänka på Johann Sebastian Bach, men, nädå, inte hans musik, utan hans tid. Den förindustriella tiden. Jag brukar tänka på att man före fabrikernas inträde i människors liv sällan sov en hel natt. Faktum var att man oftast delade upp sömntiden i två delar. Efter några timmars sömn gick man upp, man kanske bad, såg till att elden i spisen brann, gick på toaletten, förlustade sig med varandra och så vidare. Några ljus tände man dock inte, ty man räddes eldsvåda. Så det mesta av det där pågick i mörkret.
Vår samtid är väldigt fixerad vid att mota bort mörkret med ljus. Det märks inte minst så här kring jul. Och vi är också fixerade vid att vi ska sova en natt, utan avbrott, trots att man tidigare faktiskt kunde överleva flera decennier trots att man inte sov en hel natt.
Ja, sådant ligger jag gärna och tänker på i mörkret, och det är faktiskt inte helt oävet.
