“Pochmurna“. Smaka på det ordet. Lägg det på din tunga. Vad säger du? Visst smakar det lite murrigt och dovt. Nej, inte hotfullt eller illavarslande, utan snarare dämpat eller kanske, ja, kanske rent av lite sorgligt. Eller hur? Och det är inte alls konstigt eftersom det förhåller sig så att pochmurna betyder “molnigt” på polska, vilket av många nog uppfattas som lite sorgligt. Det är så passande ord för “molnigt” att det för mitt öra nästan låter lite onomatopoetiskt, som om molnen hade format sina läppar och plötsligt utstött “pochmurna”, med en stor suck. Ett slags molnens vokabulär.
Det polska ordet “smutna“, som betyder “ledsen” eller “sorglig“, känns däremot inte alls lika träffande. Ordet känns nästan lite futtigt eller smått. Som om man smuttar förstött på något. Lite sorgligt är det ändå att en så viktig känsla inte helt lyckas rymmas i detta polska ord.
Och sorgligt är det också att 2024 snart är till ända och jag har fortfarande inte förstått storheten med Anton Bruckner (1824-1896), trots att det i år har varit just hans år. En orsak kan ju vara att det inte har framförts så många verk av Bruckner här i Kraków. Men idag fylldes i alla fall min Bruckner-bägare med råge, då jag fick höra Krakóws alltid lika fenomenala filharmoniska orkestern uppföra hans åttonde symfoni (op 108). Denna gigantiska och mycket mångfacetterade symfoni, är, i mitt lekmanna öra, som ett orgelverk skriven för en symfoniorkester. Och för någon som har vuxit upp med en mor som var organist, är det hänförande att höra trombonerna, tuban, trumpeterna, wagnertuborna och hornen trampa fram tonerna som om de vore titaniska pedaler på just en orgel. Dessa stämmor briljerade dessutom idag, som så ofta med Krakóws filharmoniska orkester.
På tal om titan, det är ju namnet som Mahler under en tid kallade sin första symfoni. Jag inledde dagen med att lyssna på den symfonin för att värma upp inför kvällens konsert. De båda symfonierna skrevs nämligen nästan samtidigt. Mahlers första, och Bruckners sista slutförda symfoni. Sedan slutar egentligen likheterna mellan de båda, i alla fall i mitt tycke. Ty när den förra startar en brand i mig, känner jag snarare en intensiv nyfikenhet för den senare. Mahlers känslor svallar, men Bruckner trevar lite hit och dit, men tar aldrig till samma brösttoner. Det känns som om han utforskar alla möjligheter innan han bestämmer sig för varthän det ska leda. Vilket faktiskt inte alls är illa, så något av storheten med Anton Bruckner har jag idag nog ändå begripligt.
