Allt man märker är att det går som en skälvning genom tåget när loket byts ut, som om det vore en kropp som lite ofrivilligt vaknar upp, att klangen i visselpipan kanske är en annan, och att konduktörens “tack” har en annorlunda slängighet. Ja, det är faktiskt allt man märker av gränsen mellan Polen och Tjeckien. Nästan sömlöst tar man sig från det ena landet till det andra.
Och i båda länderna ser man på ena sidan av tåget godsvagnar fyllda till bredden med kol. På andra sidan syns vindkraftverk i horisonten. Ett slags tvärsnitt genom energiförsörjningen i vår samtidshistoria.
Och på båda sidorna av gränsen byggs vägar, akvedukter, broar, tågräls. Till och med husen på båda sidor om gränsen påminner om varandra. Det enda som skiljer lite är kanske att söder om gränsen är gräset något grönare. Eller så är det alltid så, att gräset är grönare på andra sidan Karpaterna.
Och nu rätas det tjeckiska landskapet ut. Det breder välvilligt ut sig längs med horisonterna, och ett gulaktigt sken lägger sig mellan oss och solen vilket gör tillvaron drömskt vacker.
Och innan man vet ordet av befinner man sig i Österrike. Inte ens tåget skälver till vid denna gränsövergång. Gräset förefaller lika grönt som i Tjeckien, vindkraftverken däremot kanske några fler.
Och i horisonten syns Nedre Karpaternas toppiga kullar.
Väl framme i Wien konstaterar jag att allt handlar om musik. På ett eller annat sätt.
