Hon rättar till sin vindtygsjacka och drar fingrarna genom sitt blonderade hår. Hon ser egentligen ut som vem som helst vid cykelstället där vi står, som händelsevis råkar vara utanför Jysk, i underkanten på Krakóws karta. Hon tar av sig den oslitna och troligen aldrig särskilt använda ryggsäcken och sträcker sig efter en tygkasse som hänger på styret till hennes cykel.

När jag ser kassen slår mitt hjärta ett extra slag, för nu vet jag varför jag såg henne, varför det kändes som om jag sett henne förut, och varför jag upplevde det som att vi var sammanbundna med ett osynligt band.

På hennes står det “Ära åt Ukraina”. Ja, ni vet den där omdiskuterade, och av många kritiserade, frasen som ukrainarna använder för att ingjuta mod i varandra. Kritikerna av frasen menar att den användes när ukrainska nationalister mördade civila polacker i Volynien under andra världskrigets slutskede. Men nu har denna fras använts så många gånger i helt andra sammanhang, och i en situation där Ukraina kämpar för sin överlevnad, så den sammankopplingen känns idag alltmer hopplöst föråldrad.

Kvinnan viker ihop sin tygkasse, och gömmer den och därmed frasen i sin ryggsäck, som givetvis bär en välkänd symbol av ett multinationellt företag. Borta är spåret av det som skilde ut henne från omgivningen. Hon rullar ut sin cykel från cykelstället och jag känner att jag borde säga något. Hon ser så ensam, lite skör och trött ut. Så jag säger den där frasen, som här i Polen är behäftad med mycket smärta och sorg, men som för ukrainarna inger stolthet, och som är ett varigt sår i de ukrainsk-polska relationerna. Hon vänder sig mot mig, våra ögon möts och hon för handen mot sitt hjärta och säger: Tack! Åh, tack så mycket! Snälla tack.

Hon cyklar iväg och jag tänker att egentligen blev allt så fel, för det borde vara jag som säger tack till henne och alla andra ukrainare. Vi har ukrainarna att tacka för så mycket!