1 december 2021
Dagens okända
Fotograf Amalia Krieger
omkring 1920
Så är det då dags för årets kraftmätning – viewpoint-easts adventskalender. Tidigare års kalendrar har utgått från polska affischer, men trots att tillgången på dylika affischer snudd på är outsinlig, kommer årets upplaga att göra en avvikelse från tidigare inslagna väg.
I år kommer vi nämligen att få möta porträtt på okända människor, eller av människor som en gång i tiden var kända, men idag vilar i de bortglömdas dalgång. Vi kommer tillika få möta byggnader som gått samma bana till mötes. Kanske till och med ett djur eller bortglömd växt. Vi kommer vidare få stifta bekantskap med en och annan bortglömd tilldragelse.
Gemensamt för alla, frånsett att de är bortglömda av vår samtid, är att de på något vis har kopplingar till det som en gång kallades Galizien av det Habsburgska riket. Vi kommer att röra oss på en öst-västlig axel, från Kraków vidare förbi Lviv och ner mot Karpaterna. Ibland kommer bilden ackompanjeras av en text. Ibland får den helt enkelt tala för sig själv.
Först ut är den skickliga fotografen Amalia Krieger. Hon är förvisso inte så särdeles bortglömd, eftersom hon donerade hela sitt arkiv av fotografier till Kraków stad. Något som sedermera la grunden till deras fotografiska museum.
Men mannen på bilden är bortglömd av de flesta nu levande. Med ett brett leende och en flott lock i pannan, sitter han porträtt hos Amalia. Vem av dem som kommit på den sinnrika idén att låta honom krama en luggsliten förmakspalm, lär vi aldrig får kännedom om. Porträttet är kanske just därför på en och samma gång lustigt och lite sorgligt. Drömde han månne om en upptäcktsresa till okända trakter där palmerna växer fritt och ledigt, och det var därför han ville titta ut från ett bladverk? Eller var han bara en lustigkurre som inte kunde motstå frestelsen att skoja med Amalias rekvisita i hennes ateljé? Var det ett porträtt till hans fästmö? Eller till hans gamla kamrater i armén eller på universitetet? Eller så var han kanske botaniker?
Porträttet leder egentligen bara till fler frågor än ledtrådar. Som så ofta i dylika fall. Och denna ovisshet är så ovanlig i dagens informationsflöde. Kanske kan alla ovanstående obesvarade frågor, som enkom leder rakt in i fantasin, faktiskt vara något av en befrielse för någon av er. Det är i alla fall intentionen med årets kalender – att låta tankarna göra en liten avstickare, med det okända både i sökaren och som slutgiltigt mål.
