“När jag kommer till Kraków ser jag att de polska barnen inte ler. De ler inte som barnen i Ukraina.” Orden är inte mina. De förkunnades av en polsk musiker som jag hyser stor respekt för. Men orden, ja, de slog ner som en bomb i mitt medvetande.
Inte för att jag tror att han har fel. Inte heller för att han skrev något som jag inte tror. Utan eftersom jag plötsligt slungades ut ur min kontext, och såg det land jag bor utifrån. Plötsligt såg jag i mitt inre hur många tror att det är i Ukraina. Att barnen aldrig ler. Att de strävar fram i en oändlig världen av postsovjetisk betong. Men eftersom jag vet att det är fel, var det så mycket mer upprörande att tvingas ut ur min kontext. För de ukrainska barnen ler. Och skrattar. Och ses av sina föräldrar.
Just nu befinner jag mig i Kraków, men på min resa hit delade jag kupé med en ukrainsk familj med två pojkar. Det fanns en avundsvärd tillit i den lilla familjen. En omsorg. Mycket skratt och fasligt mycket värme. Visst spelade pojkarna något spel på mobilen, men med föräldrarnas deltagande. De upplevde allt tillsammans. Maten de åt intogs i ett gemensam smaskande. Stunden av slummer snusades ihop. De var en enhet. Inte mamma, pappa, barn. Utan en sammanhållen enhet. Men just därför så inbjudande. Eftersom jag satt i deras (!) kupé var jag också en del av enheten. Delaktig i deras värld.
Nå, åter till Kraków. Är det verkligen så att barnen inte ler här? frågar jag mig och spejar efter småfolk. Nå, det är inte så lätt att säga. I Kraków är de faktiskt inte lika synliga som i Lviv. I Lviv är dessa småfolk överallt. Precis överallt. I Lviv har nativiteten inte legat på latsidan. Men i Kraków är småfolket ett mer ovanligt inslag. Inte ser jag horder av babusjas (mor- eller farmödrar) som drar runt på dessa kortbenta liv.
När jag väl ser barn här i Kraków ser de ut som förkrympta vuxna. Samma utstyrsel. Så ser de inte ut i Ukraina. Barn är barn i Ukraina. Punkt.
Men ler barnen mindre i Kraków? Svårt att sia om. Deras smil tycks drunkna i all vuxenattityd.
Kanske är inte Europa så barnvänligt, tänker jag. Alla klädkedjor som kedjar oss i samma fängelse kanske faktiskt inskränker på barnens barnatid. Så kanske ler de ukrainska barnen mer. Ja, i alla fall de barn som har någon att le tillsammans med. För alla barn i Ukraina har det inte som de ukrainska pojkarna på tåget till Kraków.
Om man vill hjälpa några utsatta ukrainska barn att le, kan man gå in och titta på webbplatsen för Barnens hopp. En organisation som ger ukrainska barn i Reni, södra Ukraina, en chans till ett bättre liv. Och kanske känner du att du vill hjälpa till att få fler ukrainska barn att le och leka. Och bli sedda.
För visst är det så mycket bättre när barnen ges en möjlighet att le.
Nå, detta är ju inte ett polskt barn. Inte heller ett ukrainskt dito. Men kanske har denna kalkon fått ett polskt barn att dra lite på smilbanden.