“Må bra…” tänker jag när jag tittar på bina som jobbar på bland lavendeln i mammas trädgård, “…det är inte så lätt.” Det låter så enkelt. “Ha det så bra!” säger man när man vinkar av någon inför deras semesterresa. Det är ju knappast något man kan beställa. Man kan bli magsjuk första kvällen efter skaldjursbuffén på hotellet, eller få migrän av väderomslaget. Att må bra är inte något man ordnar. Det är något man ska vara tacksam för.
Ändå är det så svårt att förstå att man mår bra, när man verkligen gör det. Oftast snubblar det där “bra” bara förbi helt obemärkt. I efterhand säger man att “då hade vi det bra.” Mer sällan hör jag “nu är ju allt bra.”
Så här i semestern är det en tanke-rebus jag brottas med. Och det får mig osökt att tänka på en grupp studenter jag hade för några år sedan. Varje gång de knatade in i vårt föreläsningsrum på Ivan Franko-universitetet i Lviv, frågade jag dem “hur mår ni?” De svarade alltid unisont “Inte så bra”.
Trots att jag under fem år försökte förklara för dem att det inte var helt bra svar att möta en svensk med, lyckades jag aldrig helt omvända dem från “Inte så bra”-stadiet. Jag försökte beskriva att om engelsmännen har “stiffer upper lip” , så har svenskarna ledsenhetsallergisk underläpp. Vi vet helt enkelt inte vad vi ska svara på svaret “inte så bra”. “Oj då!” är väl det närmaste en känsloyttring vi kan sträcka oss till.
På frågan “hur mår du?” svarar man helt enkelt “bra!”. Om något är fel lägger man till, efter en djup inandning, “men…”.
Kanske är det för att vi faktiskt har det väldigt bra här i Sverige. I alla fall i jämförelse med de flesta andra människorna i världen. För i hur många länder åker pensionärer omkring i cabriolet (jo, på Kullahalvön är det en vanlig syn), eller ens har en rullator? I hur många länder är bussarna blankt nya, eller kör snudd på helt tomma? I Ukraina stuvar vi in oss i överfulla dödsmaskiner, något vi kallar “buss”, men där slutar likheterna med de svenska syskonen.
Så på många sätt är det mer rättvisande att man i Sverige lär sig att svara “bra” på frågan hur man mår, för i jämförelse med de flesta andra har vi det oförskämt bra! Men frågan är om det är därför som vi svarar så. Antagligen handlar det mer om vår nedärvda rädsla att vara besvärliga. Den rädslan finns inte hos de ukrainare jag möter. En vanlig dialog innehåller ofta väldigt mycket besvär. Men där tangerar vi ett annat ämne, så jag lämnar er med ett otydligt slut på en på en luddig tanke-rebus.
Och inte vet jag om jag egentligen mår så bra. Om du frågade skulle jag nog svara “inte så bra”. Möjligen har jag bott så länge i Ukraina att jag inte längre är rädd att besvära. Och hur bina mår vet jag helt enkelt inte. Men bland lavendeln är det i alla fall fest.
Inte lavendel, men ändå en srmestervy från Skåne.