Men det måste du väl ändå få? Betalt för allt det du skriver, utbrister pappa över Skype-sfären. Nej, pappa. Jag får inte betalt. Och beslutet är blott mitt eget.
Att skriva är lite som att spela musik, fortsätter jag min dialog med pappa efter det är vi loggat av från varandras ljudström. Det krävs oändligt med övning, och aldrig blir man väl helt färdig.
Under flera år hade jag svårt att uttrycka mig. Jag vände och vred på varje ord, utan att bli nöjd. Nej, jag kunde verkligen inte skriva, slog jag fast. Under en tid stökade jag vidare med orden, men de var obstinata och placerade sig alltid på fel plats, med fel innebörd eller bara föll pladask till marken. Ingen vill väl läsa så livlösa tingestar, tänkte jag och resignerade.
Jag kan inte med säkerhet säga vad som förändrades, men något inom mig bröt sig ut. Plötsligt vrålade min skrivande strupe. En blodtörstig ordstrupe, som helt egoistiskt tuggade i sig orden och spottade ut dem igen. Men denna gång föll de på plats. Kanske inte till allas förtjusning, men för mig är det som om att jag kommit ut ur en självvald landsförvisning. Landet där inga egna ord formades.
Jag har givetvis funderat på vad det kan bero på, den här ordsvadan, men jag har absolut inget bra svar. Kanske beror det på att jag bott utomlands så länge att jag därför inte vet hut. Uppfatta det inte som en kritisk av Sverige. Vad jag menar är att det kan vara så att utlandsvistelse faktiskt leder till ett ökat behov att använda det egna språket.
Så det är väl bara att vänja sig, för det gör man. Till slut. Även ni som utsätter er för att läsa mina ordlekar. Ni vänjer er också.
Och pappa, jo, någon gång ska jag ta betalt för det jag skriver. Jag måste bara öva lite till. Men snart så flyger jag! (Fast rubrikerna är ett kapitel för sig.)
Väggen på bilden har ingenting med texten att göra. Foto: Sophie Engström.