Jag är på många vis en gammal räv. En gammal sociala medier-räv. Jag har varit med nästan från begynnelsen. Eller, det stämmer ju inte alls, men jag fanns på sociala medier långt före de flesta andra. Till och med före Facebook eller Twitter dök upp.
Då var det mycket lek, och navigering. Man sökte upp varandra, de som hade liknande intresseområden. Vi möttes över nationsgränser och åldersgrupper. Våra möten ledde ofta till att våra perspektiv förändrades. Att vi fick fick in nya tankar som förändrade våra tankebanor. Ibland till det bättre. Ibland var de irrvägar som man senare släppte (eller kanske finns det någon som irrar vidare i ett oändligt frågetecken).
Det som ändå var utmärkande var att tonen var till övervägande del god. Om någon kom in i ett sammanhang, där den inte tyckte som de andra, var man oftast artig. Jag minns väldigt få tillfällen där en diskussion gick överstyr. Man försökte förstå. Inte förinta varandra.
Sociala medier var också en plats för de lite blygare och de mindre självsäkra personerna (mig själv inkluderat). Här kunde vi får utlopp för vårt behov av kommunikation, utan att riskera att få tillmälen slängt efter oss. Självklart fanns det situationer där tongångarna var hårda, men de var på ett annat vis än idag. Hårda, men med vårdat språk. (Överhuvudtaget var skriftspråket på internet bättre än idag.)
När jag ser på kommunikationen på Facebook eller Twitter av idag, så undrar jag vad som hänt. Är det så att vi nästan aldrig har något trevligt att säga varandra? Jag ser nästan aldrig de som skriver något trevligt om någon. Jag ser så väldigt sällan de som ger beröm till en någon annan, förutom om personen inte redan är känd skribent eller innehar en upphöjd position i något annat sammanhang.
Det jag ser är inte sociala medier. Det är asociala medier.
Men det är klart. Det är inte alltid av ondo. På många vis är det bra att fler engagerar sig i ett förhållandevis öppet samtal. Det är snarare hur man säger vad än att man säger, som gör att jag blottlägger min skepticism.
Jag frågar mig vad det beror på. Det finns olika sätt att tolka det. Den mindre snälla tolkningen är att de som befann sig på sociala medier i dess barndom hade andra intressen som upptog stora delar av deras liv. På så vis berikades också sociala medier. En annan, kanske snällare tolkning, är att debattklimatet i världen har blivit grövre. Att språken har förändrats och påverkats av… oklart vad. Man brukar ju skyllda på populärkulturen… Hiphopen? Ja, det måste vara hiphopen.
Vad bör då göras? Jag själv försöker alltid hålla god ton. Det påverkar sällan mina sk samtalspartners, men det får mig att må bättre. Det är egentligen mitt enda recept, att själv använda en god ton, och inte angripa, utan försöka skapa förståelse för att det finns olika positioner. (Det händer att man misslyckas med att hålla den goda tonen, men då kan man ju alltid försöka vara bättre näsa gång.)
Vissa slag är till synes redan förlorade. Gräsrötternas politiska diskussionerna på ex Twitter eller Facebook är totalt omöjliga. Om man är en själ med den typ av sensibilitet som jag har, så blir man bara ledsen och tappar tilltron till mänskligheten. Och det är precis dithän vi inte vill.
Avslutningsvis kan jag säga, att jag förväntar mig mina glada eller snälla tillrop. För det är ju så att jag kanske kritiserar just dig… Men det kanske kan ge dig lite annat perspektiv.
