Festivalen Kontrasty har fortsatt oförtrutet under veckan men tyvärr har jag inte haft mycket tid över att gå på konserterna. Men några konserter har jag ändå lyckats komma iväg på.
I lördags var det Kontrasternas natt, flera konserter i ett, skulle man kunna säga. Natten inleddes redan kl 21 med organisten Marek Toporowski som spelade Phillip Glass “Dance 4 for organ”. Toporowski spelade sedan flera stycken av Glass, som mellanakter till de andra konserterna.
De flesta besökare kom nog för Stravinskijs “Historien om en soldat”, som framfördes med dansare, och framför allt borde violinisten Lydiya Futorska fått stående ovationer. Hon fenomenal.
Pukslagaren Aleksander Wnuk var dock nattens stora överraskning. Han spelade bland annat stycken av de danska tonsättarna Per Nørgård och Poul Ruders. Med inlevelse och engagemang fick Wnuk oss åhörare att spetsa öronen lite extra. Det var nämligen inte lättgenomträngliga verk, och utan Wnuks inlevelse hade det nog varit lätt att tappa tråden.
Kontrasternas natt pågick ända till 6-tiden på morgonen, och det var många som njöt till slutet som ackompanjerade soluppgången .
En annan konsert som bör omnämnas är uppförandet Morton Feldmans “Piano och stråkkvartett” från 1985. Ett mycket minimalistiskt verk, som kräver stor koncentration. Jag tyckte själv inte om den videoprojektion arrangörerna valt att visa i samband med konserten. Enligt min mening störde den enbart det långsamma och utdragna crescendo Feldman tänkt för åhörarna. Jag förstår idén, att verket är tålamodsprövande och att åhörarna stundtals kan tappa modet och motivationen. Men att försöka avleda uppmärksamheten från verket är fel, enligt min mening. Det finns inget fult i att ibland tappa fotfästet i musiken. Det kan däremot bli förvirrande med en annan narrativitet, som kräver vår uppmärksamhet.
Festivalens avslutande konsert är imorgon. Jag ser framförallt fram emot verket av den polske tonsättaren Tomasz Opałka. Jag hörde ett verk av honom på förra årets festival som gav mersmak.