Jag har dröjt länge. Dröjt länge med att se Ida. Jag undvek henne. Ville glömma att jag borde. Sedan Euromajdan har jag haft svårt att koncentrera mig på film. Jag har helt enkelt inte alls uppskattat formen. Jag har känt mig passiv, matad. Det är av den orsaken jag väntat med att se Ida. Jag ville inte rata henne. Jag ville kunna se och höra berättelsen. Och igår var den dagen.
Och självklart blev jag överväldigad. Särskilt av fotografiet. Varje bildruta kunde vara en stillbild. Varje bild talade ett eget språk. Berättade nya historier. Utan Łukasz Żal och
Ryszard Lenczewski fotografi hade filmen inte träffat lika rätt. I alla fall för mig. De gav mig en tidsresa. En inblick. Jag nästan kände dofterna av landsbygden. Åkern och skogarna. Surkålen på restaurangen, eller den sötaktiga doften av sprit, dagen-efter.
Fotografiet i Ida fick mig dessutom att tänka på en utställning jag besökte på Krakows fotografiska museum av fotografen Piotr Sawicki. Bilderna, som var tagna mellan åren 1968-98, skildrar livet på den polska landsbygden. Människorna, djuren, naturen, husen. De skildrar hur den brutala vintern besegras av en motsträvig vår, och vår älskade sommar förfäktas av höstens starka vindar. Jag drabbades så av hans närvaro. Nerv. Medkänsla. Oräddhet. Hans medkännande nyfikenhet. Och hur hans nyfiken återspeglas i de ansikten han skildrar. Det finns bilder där som jag aldrig glömmer. De är med mig för evigt.
Så som Ida.
Piotr Sawicki Sołty z Climoch z żoną