Det händer ibland. Inte så ofta nuförtiden som tidigare, men det händer. Fast bara ibland. Att jag saknar Skåne. Tidigare sa jag nog att jag ville “åka hem till Skåne”, men nu är Lviv min stad. Min hemstad på riktigt. Den första stad jag bott i, som jag verkligen trivs med (och jag har bott på många olika platser, så jag har något att jämföra med). Det händer att jag saknar att gå till Möllan i Malmö, och ta en falafelrulle och snacka med falafelbagarna. Det händer att jag saknar Stadsbiblioteket i Helsingborg, att få sitta i deras fik, bläddra i en dagstidning från Norrland och dricka beskt bryggkaffe. Det händer att jag saknar att ta en tura med Pernille över sundet till Helsingör, smacka på en räksmörgås och smutta på en Grön Tuborg. Det händer. Men det sker alltmer sällan. Mina rötter växer sig starkare här. Jag står stadigare på Lvivs mark. Jag följer stadens rytm bättre. Snart känner jag inte till någon annan än denna rytm, de makliga bondska rörelserna på trottoarerna i bjärt konstrast till biltrafikens hetsighet. Jag är en del av detta, lika mycket som det andra, det skånska, som finns i mig. Jag är två eller flera, men ändå bara en endaste. Den en endaste skåningen i Lviv.
Ja, just, detta är vår stad.
