viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

Tornseglarna har nu tagit över ljudbilden i mitt kvarter. De glider svepande mellan huskropparna och deras tjut sprider sommarglädje över vår tillvaro. De dominerar så till den milda grad att de även flyttat in på detta CD-omslag med musik av Johannes Brahms. Men på nämnda CD finns egentligen inte mycket av spirande munterhet, ty tonsättningarna på CD:n tillkom under Brahms sista år i livet, under en tid då Brahms erfor att döden skulle komma även till hans boning.

Sechs klavierstücke (op 118) består av sex pianostycken och tillägnades Clara Schumann efter hennes död (1896), men han inledde arbetet redan tre år tidigare. Trots att det svävar ett vemod över de sex styckena, uttrycker de inte en rädsla för döden, utan snarare en stilla acceptans inför att vi alla ska den vägen vandra. Brahms var nämligen aldrig särskilt rädd för döden, även om han inte längtade efter den. Att förlora sin mest älskade vän, Clara Schumann, var dock ett hårt slag, vilket möjligen bidrog till att han förlorade livsglädjen. Han gick bort året efter Clara.

Det andra stycket (Sonata für klavier und viola op 120) på denna CD är ett stycke som först skrevs för piano och klarinett, och tillkom mellan 1891 och 1894. Efter det att sonaten hade framförts för första gången återvände Brahms till stycket och skrev om det för viola istället för klarinett. Violan är kanske ett av de mest underskattade instrumenten i orkestern. Det är svårt att förstå, ty dess mörka och varma ton är synnerligen intagande. Det är inte heller många som vet att violan faktiskt är ett instrument som kan ha en äldre historia än andra mer kända stränginstrument, och vissa lingvister hävdar att orden violin och violincello faktiskt härrör från viola. Nåväl, hur det förhåller sig med den saken lär man säkert fortsätta att tvista om. Noterbart är dock att första gången violan avbildades på 1530-talet, i fresk i en katedral strax utanför Milano, syns varken violin eller cello till. Violan syns i fresken tillsammans med andra instrument typiska för den tiden, så som orglar, olika slagverk, blåsinstrument och lutor.

Den första violan byggdes alltså någon gång på 1500-talet i Italien, vilket var ett led i försök att utveckla stränginstrumenten. Man ville att stränginstrumenten skulle kunna ha samma register som de mänskliga rösterna, alltså från sopran till bas. Men det skulle dröja till 1700-talet innan man skulle lyckas med att spänna strängarna så att violinen nådde de höga tonerna hos sopranen. Sedan gick allt på räls. De andra stränginstrumenten blev enormt populära, violan hamnade faktiskt i skuggan och hänvisades i många tonsättningar till att blott hålla takt och ton, skulle man kunna säga. Många gör sig därtill lustiga över instrumentet, och en hypotes är att det finns flest musikskämt om just viola och violaisterna. Det finns till och med en Wikipediasida om violaskämt. Jag tror inte att något annat instrument har ringaktats med en sådan sidan. Men det är en högst orättvis behandling av ett så vackert instrument. Ludwig van Beethoven, Mozart, Schubert, Britten, Dvořák visste alla bättre och de spelade helst viola när de spelade i olika stråkensembler.

Nåväl, det finns i alla fall ett musikskämt som inkluderar viola som är värt att återge, och det lyder: “Varför är alla skämt om viola så korta? För att violinisten ska förstå dem.” (Förlåt, alla violinister. Jag älskar också ert instrument.)