viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

Ord är som snö, lömska till sin karaktär. Singlar ner och landar, men innan man vet ordet (!) av är de puts väck, och bara en blöt fläck finns kvar. Kanske beror det på att tankarna hos oss som bor i en stad, har en tendens att rusa fort och alltför lätt förbi. Ibland känns det som om mina tankar imiterar stressade storstadsmänniskor som susar fram i sina plåtlådor, med siktet inställt på något vagt framåt, framåt.

Jag sätter mig därför på en buss, och flyr stadens jakt, för den polska landsbygden. Varje gång jag kommer till den polska landsbygden blir jag som nyförälskad, och kan inte se mig mätt på de mörka åkrarna vars plogade vintervila ser ut som nyborstad kattpäls. Trädens yviga frisyrer täcker den kala åsens hjässa där borta i fjärran. Ett inre lugn sprider sig över mina tankebanor.

Men så ser jag något som får mina tankar att frysa till is. Det jag ser är några mindre regelbundna mönster i marken. Stora gropar tillsammans med mindre högar. Sedan jag flyttade till Polen har jag lärt mig att det är vildsvinens lämningar. Det är en så pass vanlig syn att jag ser rester efter deras olika skrovmål på varje utflykt ut ur staden. Ibland går det faktiskt att finna spår av vildsvin även mitt i stan. Jodå, det är sant. Jag har till och med sett spår efter vildsvin i mitt eget kvarter.

Jag vet inte riktigt hur polacker egentligen ser på sina vildsvin och jag vet inte heller i vilken omfattning dessa jagas. Om vildsvinen jagas så är det i alla fall av ett litet fåtal polacker. Ungefär 260 000 polacker har tillstånd att ha vapenlicens, vilket är mindre än 0,5 % av Polens befolkning. Som en jämförelse kan nämnas att i Sverige har ungefär 6 % av befolkningen vapenlicens (c:a 580 000 personer). Nu är kanske en jämförelse mellan Sverige och Polen inte helt rättvis. De båda länderna skiljer sig mycket åt då det gäller folktäthet och djurliv. Men det kan komma som en överraskning för några av er att i grannlandet Polen är det inte lika vanligt med jakt.

Nå, låt oss återgå till vildsvinen. De rubriker jag ser i polsk dagspress som rör vildsvin är när de skapat uppståndelse på någon badstrand eller i en stadskärna. Jag har sett filmer där polacker med roade miner står och följer vildsvinens framfart, men jag vågar inte påskina att dessa filmer säger mycket om polackernas attityd till djuren. Det finns säkert många polacker som fruktar vildsvin lika mycket som jag gör, tänker jag och erkänner för mig själv att jag inte känner mig helt lugn förrän jag ser stadsbussens framlyktor lysa upp vägen, stanna vid min hållplats och i rasande tempo transportera mig hela vägen hem till stan.